Hur reagerar dagens barn om de tvingas titta på gamla barnprogram från sjuttio- och åttiotalet? Vi ville ta reda på huruvida den gamla sanningen “allt var bättre förr” stämmer på barnprogram, så vi gjorde ett experiment.

Familjen Söderlund-Kroath i Esbo fick låna en videokamera och tre hemlagade poängskyltar. Den blå peffisen betyder “tummen upp” och den röda “tummen ner”.

Juryn bestod av Michelle (4 år), Filip (7 år), Nicholas (10 år) och Celina (12 år). Pappa Wilfrid och mamma Maria övervakade experimentet.

Så blir ni svampar...

När det var dags att titta på barn-tv fick familjens fyra barn i stället för sina favoritprogram titta på gamla arkiv-”pärlor” som vi grävt fram.

Onsdagsmagasinet 1985

Det nyaste programmet var “Onsdagsmagasinet” som visades på FST 1985. Man kan säga att Onsdagsmagasinet var en föregångare till BUU-klubben. I det här avsnittet ser vi bland annat tygdockorna “Lilla O och Molly” plus en massa barn i Södra svenska församlings musiklekskola som sjunger höstvisor med en tant som har gäll röst.

Titta här hur barnen reagerade på Onsdagsmagasinet från 1985:

Kommentarer om Onsdagsmagasinet:
- Den var litet så här tycker jag. (visar tummen åt sidan med röda peffisen)
- Jag tyckte om när de små dockorna gjorde sit-upsen och den där ena inte kunde göra nånting, det var kiva. Och sen när de sjöng “Fågeln flyger…”.
- Jag tyckte inte så mycket om när de gjorde den där solen och “fågeln flyger”. Det tyckte jag inte om.
- Får jag visa några sit-ups?

“Från A till Ö” 1974

Här har vi en riktig klassiker från Sverige från 1974. “Från A till Ö” handlar om Hedvig som flyttar ut i skogen i en husvagn och ugglan Helge som bor på hennes tak. Som namnet säger handlar programmet om att lära sig svåra ord. Och det var inte vilka ord som helst man försökte lära barnen i det vänstervridna barnprogrammet från sjuttiotalet. Eller vad sägs om “demonstration”, “byråkrati”, “allemansrätt” eller “budget”? Programmet sändes 1974 och 1975 och var mycket populärt.

Varje gång Heidvig låtsades att hon förstod ett svårt ord fast hon egentligen inte gjorde det, blev hennes näsa lång. I det här avsnittet talar man om bokstaven “D” och Hedvig måste med lång näsa cykla in till Stockholm för att fråga statsminister Olof Palme vad ordet “demokrati” betyder.

Titta här hur barnen reagerade på Från A till Ö från 1974:

Kössi Kenguru i rymden 1972

Det äldsta programmet var en finskspråkig animation som heter “Kössi Kenguru avaruudessa” från 1972. I den sju minuter långa animationen ser vi ett äventyr med kengurun Kössi, en mullvad och små gröna gubbar som flyger rymdraket. Och en stor flodhäst. Animeringstekniken 1972 var inte precis i klass med Frozen eller Star Wars och färgerna är sjuttiotalistiskt bleka.

Titta här hur barnen reagerade på Kössi Kenguru avaruudessa från 1972:

Kommentarer om Kössi Kenguru:
- Den där mullvaden var kiva och de tre rymdvarelserna var kivoga.
- Jag tyckte den där hästen var bra.
- Det var en kenguru! ..Aj den, det var en flodhäst.

Pikku Kakkonen 1977

Vi skall inte glömma den finska långköraren Pikku Kakkonen som visats på tv i Finland sedan 1977 på TV2.

Pikku Kakkonens första programvärd hette Pekka Salo och han fick redan efter det första avsnittet ta emot kritik av tittarna för sin Tammerforsiska brytning. Signaturmelodin har varit den samma fram till denna dag och den nuvarande vinjetten (den tredje i ordningen) har hängt med sedan 1983.

I början sändes programmet bara på tisdag, onsdag och torsdag. I det här avsnittet är det dagen före julafton och programvärdarna har både tomteluva och skägg. Riktigt skägg. Farbröderna pratar länge. Sedan visar den skäggige upp tiotals eller hundratals teckningar som barnen skickat in. Han ser litet trött ut.

Efter det blir det gammal John Blund-animation från kalla krigets dagar från DDR och som pricken på i:et läser Lasse Pöysti en godnattsaga. En statisk kameravinkel och en gubbe i brun ylletröja som pratar väldigt länge. Och igen skägg.

Titta här hur barnen reagerade på Pikku Kakkonen från 1977:

Kommentarer om Pikku Kakkonen:
- Kasta sand!
- Jag tycker den var helt okej… Det var roligt när han gjorde nån sån där juttu. Något pyssel.
- Hela var dålig. Det var på finska, jag förstod ingenting.

Ragnar Granit tilldelades Nobelpriset i fysiologi och medicin 1967 för sin forskning i synens färgseende. Trots att han var svensk medborgare låg hans rötter i Finland och den åboländska skärgården.

Ragnar Granit erhöll Nobelpriset tillsammans med Haldan Keffer Hartlin och George Wald för deras forskning kring näthinneprocesser och färgseende. Forskningen hade skett redan i 1930-talets Oxford och Finland, många menade att priset borde ha kommit 1947 när Ragnar Granit publicerade en vetenskaplig avhandling.

I ett mörkt rum med grodor

Ragnar Granit studerade vid den medicinska fakulteten och blev inspirerad av psykolog och filosof Eino Kaila. Han blev medicine kandidat 1924 och doktor i medicin och kirurgi 1927. Granit forskade vidare i ämnet psykofysiologi.

1928 reste Granit till Oxfords Universitet för att jobba under Sir Charles Scott Sherrington, som var den tidens stora forskare inom det centrala nervsystemet. Ragnar Granit flyttade sedan vidare till Philadelphia i USA där han fördjupade sin syn- och hornhinneforskning.

Tillbaka i Finland fortsatte Ragnar Granit med sin forskning och blev docent i fysiologi vid Helsingfors universitet 1929.

Dag ut och dag in tillbringade han i ett mörkt laboratorium tillsammans med unga forskare där de gjorde experiment på grodor.

Vissa, till exempel universitets professor i fysiologi Robert Tigerstedt, var skeptiska till hans forskning och varnade unga forskare för att kollra bort sig med synens färgforskning.

Professor Kristian Donner från Helsingfors universitet berättar att det nya Granit gjorde var att han sökte efter färgseendet i nervsystemet.

Till Sverige från krigets och finskhetens Helsingfors

I Saija Uski-Sutelas och Hyppe Salmis dokumentärfilm beskrivs Ragnar Granit som karismatisk, men också ambivalent. Han var intelligent och charmade studenter och kolleger, men kunde också vara otålig och elak. Han brände broar omkring sig, han var snabb och krävande, och ville att andra skulle vara det också. Granit ville inte bli en finlandssvensk medelmåtta, som "blommar tidigt och vissnar länge".

Vid Helsingfors universitet, och i Finland överlag, rådde på 1930-talet en finsksinnad atmosfär. Ragnar Granits forskning fick inte stöd, och Granit visste att han aldrig skulle få en egen institution, trots att han blev ordinarie professor 1937.

I början av 1940-talet blev Ragnar Granit erbjuden tjänst både vid Harvards universitet, USA och vid Stockholms universitet. Den 9 augusti 1940, då det tillfälligt var fred, reste Ragnar Granit med båt från Korpo till Stockholm. Han blev chef vid neurofysiologiska institutionen vid Karolinska institutet och erhöll svenskt medborgarskap 1941.

Efter sin synforskning övergick han till att forska i de neurofysologiska orsakerna till muskelkontraktioner.

Fifty-fifty-finländare och alltid Korpobo

Många ser Ragnar Granit som en svensk, men han föddes i en finlandssvensk familj i Riihimäki. Fadern Arthur Granit var agronom. De flyttade till Helsingfors när Ragnar var ung.

Granits släkt kom från Korpo; farfardern Jeremias Granit, var sjökapten. Sjökaptenens gård Vikminne i Korpoström var en viktig plats för Ragnar Granit genom hela livet.

Ragnar Granit i Korpoström med barnbarn (familjealbum) Ragnar Granit i familjealbum Bild: Yle videostill, Arkivet barn,Ragnar Granit

Ragnar Granit tillbringade alla somrar i Korpo och angav ofta både Stockholm och Korpo som sina hemorter.

Granits son Michael Granit berättar i dokumentären om sin barndom och om sina föräldrar, fadern Ragnar och modern Marguerite (Daisy) Bruun (1902-1991).

Redaktör Pertti Salolainen intervjuar Ragnar Granit och Marguerite (Daisy) i Oxford, där Ragnar Granit är hedersdoktor. Salolainen undrar om Ragnar känner sig som en finländare eller en svensk.

"Fifty-fifty", säger Ragnar Granit.

Också fru Granit är finländare, påpekar Salolainen. Hon är lika glad som sin man över priset.

Ragnar Granit dog 1991 och är begravd i sitt älskade Korpo.

Text: Heidi Sommar och Ida Fellman

Yle och organisationer som representerar upphovsmännen har skrivit under ett omfattande arkivavtal om drama. Avtalet ger Yle rättigheter att publicera egenproducerat innehåll på Yle Arenan. Avtalsperioden gäller i sex år.

Tack vare det avtal som undertecknas på Yle den 7 november går mångas önskemål i uppfyllelse: Ett vajande hus, Familjen Metsola, För tjock för att vara fjäril, Kotikatu, Djävulsåkern, Flammande nord, Kantolan perhe, serien 16, hörspelen Noita Nokinenä och Sinuhe och en massa andra favoriter kommer snart att finnas på Yle Arenan för alla finländare att lyssna och titta på.

“Avtalet om öppnandet av drama-arkiven är en betydande kulturgärning och resultatet av en lång beredning. För Yle är det här ett sätt att genomföra sitt viktiga kulturuppdrag. Medievanorna och utgivningssätten har förändrats och därför har vi förhandlat fram ett nytt slags avtal. Tack vare avtalet kan vi erbjuda de här pärlorna på webben”, säger Yles utgivningsdirektör Ismo Silvo.

Enligt Silvo är arkivavtalet en gemensam satsning för konstnärerna, organisationerna som representerar dem samt Yle - och kan karaktäriseras som en gåva till 100-åriga Finland.

“De avtal som slutits tidigare gäller fortfarande, och det här avtalet ger ytterligare ett användningsområde. Det nya avtalet ger alla finländare tillgång till vår kulturs viktigaste verk från olika årtionden. De är del av vårt gemensamma minne”, säger Elina Kuusikko, verksamhetsledare på Finlands Skådespelarförbund.

Älskade tv-serier och hörspel

Avtalet som ingås med Yle har undertecknats av nio organisationer och förbund som representerar konstnärer. Avtalets värde uppgår till flera miljoner euro under avtalsperioden 2017-2022. På Yle Arenan kan Yle publicera inhemskt drama som sänts för över fem år sedan eller tidigare. Det finns begränsningar för hur mycket innehåll som kan publiceras på en gång. Yle kan fritt publicera program som är över 35 år gamla.

“Vi har tillsammans nått en bra lösning, som alla finländare har glädje av. Det här är ett viktigt avtal om webbpublicering både ur nordiskt och internationellt perspektiv. Yle kan nu öppna sitt arkiv av egenproducerade program vilket innebär hundratals timmar innehåll årligen”, berättar Silvo.

I avtalet ingår förutom tv-innehåll också många hörspel och radiosketcher på både finska och svenska. Programmen kan börja publiceras redan i slutet av 2016.

Publiken kan rösta fram sina favoriter bland 15 kandidater på adressen yle.fi/toivotut. Publikens favoriter publiceras under julen. Klipp ur programmen finns att se på Yle Arenan, yle.fi/arenan. Publikens önskemål beaktas också i fortsättningen då utgivningen planeras.

För mera information:
Ismo Silvo, utgivningsdirektör, Yle, tfn 040-505 1924

Avtalet undertecknas i dag, 7.11.2016, kl. 13. Presskonferens för media i Stora smedjan på Yle kl. 14. Anmälningar 040-830 7099/ Niina Honka.

ORGANISATIONER OCH FÖRBUND SOM UNDERTECKNAT AVTALET:
Finlands Skådespelarförbund rf/Skådespelarnas Upphovsrättsorganisation Filmex
Teatteri- ja mediatyöntekijöiden liitto rf
Suomen Muusikkojen liitto rf
Suomen Solistiyhdistys rf
Finlands dramatiker och manusförfattare rf
Sanasto rf
Gramex rf
Kuvasto rf

Huvudpersonen i Den förtrollade vägen är fem år gamla Riki (Marcus Hietanen), som tillbringar en sommar hos sina kosmopolitiska släktingar i deras sommarhus i finländska Karelen. Riki har en sällsynt livlig fantasi och hans drömmar och föreställningar blandas med verkliga händelser i hans omgivning. Författaren och psykiatern Oscar Parland är berättaren i denna tvådelade tv-serie, som utgår från hans egna minnen och fantasier från barndomen.

Oscar Parlands roman har blivit en tv-serie av Åke Lindman, till ett manus av Benedict Zilliacus. I tv-serien träffar vi den femåriga Riki. Han känner sig missförstådd bland alla originella släktingar, onklar, tanter och kusiner. Han flyr då in i fantasivärldar där han umgås med älskade djur.

Riki leker med storebror Bernt och kusinerna Nina och Katinka. Men mest älskar han den lite äldre Oliver, som ser ut som Jesu lärljunge.

Däremot är han rädd för onkel Fabian med sin blodiga hosta, onkel Kuno Grim som dödar fjärilar, sluddrar och är hårig. Är de djävulens anhang?

Också Rikis mormor blir en skrämmande person till natten.

Riki vill träffa den märkliga och vackra Eldfågeln, som tant Gulla berättar om. I hans fantasi ger Eldfågeln Riki övernaturliga krafter att övervinna sina omöjliga släktingar.

Åke Lindman instruerar "Riki" (Marcus Hietanen), 1986 Åke Lindman instruerar "Riki" (Marcus Hietanen), 1986 Bild: Yle kuvapalvelu 1986,den förtrollade vägen,marcus hietanen,Åke Lindman

Åke Lindman regisserar "Den förtrollade vägen", 1986 Åke Lindman regisserar "Den förtrollade vägen", 1986 Bild: Yle kuvapalvelu 1986,den förtrollade vägen,Åke Lindman

I programmet "Barndomens landskap" diskuterar manusförfattare och dramatiker Benedict Zilliacus med Oscar Parland om hur Parlands barndom bidragit till uppkomsten av Den förtrollade vägen.

Under de närmaste åren kommer Yle att publicera hundratals timmar inhemsk tv- och radioteater på Arenan. Programmen kommer att publiceras i sin helhet.

Vad vill du se? Delta i en omröstning om vilka program vi skall publicera först på Arenan. På listan finns roliga, överraskande, fina och konstiga program. De två svenska bidragen bland dessa är ”16”, kultserien för ungdomar, och den vackra filmatiseringen av Oscar Parlands bok ”Den förtrollande vägen”. Rösta fram din favorit före den 20.11.

De sjöng om politiska orättvisor på förstamajtorget i Jakobstad. Den lilla sånggruppen Till Storms förvånade sig själva med en skiva på Love Records och en turné i Danmark. Christina Helsing och Carita Skog från Jakobstad minns det politiska sjuttiotalet.

Vi befinner oss i industristaden Jakobstad. Det är sent 70-tal. Arbetarföreningens ungdomskör Till Storms övar i Christina Helsings lilla lägenhet. Just den här gången är det svårare än vanligt att få plats eftersom Rundradion är på plats och filmar inför ett program om arbetarrörelsen i Jakobstad. Klippen där sånggruppen sitter uppradad vid soffan och sjunger finns kvar och kan ses på Yles arkiv.

År 2016 är Rundradion på plats igen. Den här gången heter kanalen Yle Fem och det är kulturprogrammet Lasso som gör ett besök i staden. Vi har stämt träff med Christina Helsing och Carita Skog för att prata om Till Storms och det politiska 70-talet.

– Vi tränade hos Christina, minns Carita Skog.

Det blir många skratt när gamla minnen kommer upp till ytan. Flera gånger förvånas Carita Skog och Christina Helsing över den uppmärksamhet som deras lilla sånggrupp väckte.

Orsaken till att Till Storms grundades var egentligen att den socialdemokratiska ungdomsklubben i staden fyllde sjuttio år. Gruppen skulle hitta på ett festprogram. Efter jubiléet fortsatte medlemmarna att sjunga tillsammans och fick många förfrågningar om uppträdanden. Ibland förvånade det dem själva. Till Storms sjöng bland annat på torget i Jakobstad på första maj och på flera av arbetarförbundets kongresser.

Skiva på legendariskt bolag

Det blev också en skiva. Pekka Gronow från skivbolaget Love records hörde av sig och undrade om gruppen kunde tänka sig att spela in något.

– Vi trodde inte våra öron. Vi ansåg inte alls att vi var på den nivån sångmässigt, men vi ställde upp, berättar Christina Helsing.

Här inflikar Christina Helsing och Carita Skog att det var Connie Gunnarsson som var gruppens enda riktiga sångstjärna.

Skivan innehåller fyra låtar, inspelade under anspråkslösa förhållanden. Gruppen valde att framföra andras kompositioner i egna arrangemang. Skivan inleds med "Sången om Julian Grimau" som handlar om vänsterpolitikern som avrättades under Franco. De två spåren på b-sidan är tolkningar av den svenska progglegenden Ted Ströms låtar. Bland gruppens material fanns också många stycken som inte var direkt politiska.

Namnet Till Storms kom från en gammal vänsterskrift och namnet blev också titeln på en låt som Carita Skogs pappa Eero Tiihonen skrev texten till och som Alf Mylläri tonsatte för gruppen.

Från lilla Jakobstad till Danmark

En av höjdpunkterna i Till Storms korta karriär var en turné i Danmark.

– Vi fick en inbjudan från ABF i Danmark. Fast då åkte Christina till Amerika och lämnade oss i sticket, minns Carita Skog och skrattar.

– Jag fick ett stipendium som jag inte kunde tacka nej till, förklarar Christina Helsing.

Till Storms tog flyget till Köpenhamn. Härifrån fortsatte resan med tåg genom hela Danmark och spelningar i olika städer. Det politiska budskapet fanns med, men gruppen såg det också som sitt uppdrag att presentera den österbottniska och finländska kulturen. De läste dikter och sjöng.

– Jag har många gånger funderat hur vi klarade tågresandet. Vi var ju inte så vana. Vi kom ju från lilla Jakobstad, säger Carita Skog.

Efter turnén splittrades gruppen. Medlemmarna fortsatte småningom ut i världen, bland annat för att studera. När Christina Helsing kom hem från Amerika fanns det i princip inget kvar av sånggruppen. Trots det kan man säga att Till Storms levde kvar några år in på 80-talet i samarbete med en finskspråkig sånggrupp från Jakobstad.

Politiska tider

Tidsandan på sjuttiotalet var en annan.

– Jag brukar skoja och säga att jag kunde arbetarmarschen före jag började barnträdgården. Pappa och mamma sjöng så otroligt mycket där hemma, berättar Carita Skog.

Det var via föräldrarna som Carita blev Skog engagerad i ungdomsrörelsen. Egentligen var hon inte så intresserad av politik och är det inte idag. Hon brukar säga att det är för att hon fick så mycket politik från hemmet.

Christina Helsing har fortsatt att vara politiskt engagerad i hela sitt liv. Hon har drivit små och stora frågor i kommunalpolitiken i Jakobstad. Hon minns det politiska sjuttiotalet med saknad.

– Jag saknar den tiden. Det måste jag säga. Jag längtar efter engagemanget och att man trodde på ett bättre samhälle. Man ville arbeta för att förändra samhället.

Det är något som har förändrats sedan dess. Idag tycker man att politik är en bluff. Så var det inte när Till Storms sjöng på förstamajtorgen. Gruppen var på sätt och vis ett resultat av att tidsandan och att man trodde på att man tillsammans kunde förändra världen.

Den som tycker att politiken är bluff kommer knappast att lyfta ett finger för att engagera sig. Det får Christina Helsing att fundera över framtiden.

– Vad blir det av ett samhälle om ingen bryr sig?

Kultserien 16 från 1993 handlade om ungdomar och lärare i "Korpen" (Korpvägens högstadieskola). Vi får följa med vardagliga situationer i klassen, blandat med sång- och dansscener.

Serien 16 sändes i nio delar med start i januari 1993. Vi följer med ungdomarnas struliga hemförhållanden, oönskade graviditeter, förälskelser, stölder och dålighetsliv i Köpenhamn, men också vem som skall väljas till elevkårsordförande. Lärarnas liv kretsar också kring trassliga kärleksförhållanden både med kolleger och elever.

I varje del får vi också se musikvideor. Här till exempel den stora hitten "Tootie-tootie". Sami (Thomas Perret) och Mikaela (Veronika Honkasalo) grälar, för Sami vill bara tootie-tootie.

Johan Portin stod för personregin i serien. Han berättar om när man skulle välja ut ungdomar till de centrala rollerna. Intresset för serien var stort och till castingen kom massor av ungdomar. Av dem valde man ut tjugo ungdomar i åldern 14-19.

Under vintern träffades gruppen några gånger i veckan och fick träning i skådespeleri, sång och dans. Patrick Wingren var ansvarig för sångövningarna, Marco Bjurström stod för dansträning medan Johan Portin skötte om skådespelarträningen och Mikael Rundman var regissör.

Av de tjugo ungdomarna som var med har nio senare utbildat sig för teaterbranschen, åtta som skådespelare och en som dramaturg, berättar Johan Portin. Då a cappella-gruppen Fork grundades var samtliga fyra medlemmar sådana som varit med i 16.

Lotte Krank-van de Burgt var en av de unga som var med. Hon säger att jobbet med 16 var en oförglömlig upplevelse och att de som var med hade jätteroligt tillsammans.

- Serien blev ju superpop bland finlandssvenska unga, vi hade inte fattat hur pop den var innan vi drog iväg på turné efter att serien hade visats. Vi uppträdde alltså med alla sånger. Och jag kommer aldrig att glömma hur tonårsflickor jagade våra autografer. När vi åkte upp till Österbotten med tåg satt vi i flera timmar och skrev autografer. Vi var någonstans i Österbotten, kommer inte ihåg var, och sov på en skola. Och det var flickor som försökte klättra in genom fönsterna i skolan för att komma åt oss och få våra autografer.

Bilder ur tv-serien 16

Under de närmaste åren kommer Yle att publicera hundratals timmar inhemsk tv- och radioteater på Arenan. Programmen kommer att publiceras i sin helhet.

Vad vill du se? Delta i en omröstning om vilka program vi skall publicera först på Arenan. På listan finns roliga, överraskande, fina och konstiga program. De två svenska bidragen bland dessa är ”16”, kultserien för ungdomar, och den vackra filmatiseringen av Oscar Parlands bok ”Den förtrollande vägen”. Rösta fram din favorit före den 20.11.

Hela 23 år har förflutit sedan tv-serien 16 hade premiär i dåvarande FST. I dag har serien publicerats på Yle Arenan, där samtliga nio avsnitt kommer att vara tillgängliga i ett helt år.

För fansen innebär detta en nostalgifest utan like. Men vad tycker de som hade roller i ungdomsserien?

- Man brukar ju säga att ”oj det har gått så snabbt” men i det här fallet känner man nog att 23 år gått, konstaterar Silva Lillrank som spelade rollen som Nenne.

Hon får medhåll av "Felix", alias Kasper Ramström.

- Det är otroligt vilka minnen som väcks till liv bara man hör signaturlåten, Vår tid e nu. Jag har inte lyssnat på den på evigheter, ändå minns jag precis vem som sjunger vad, hur det gick till vid inspelningen och så vidare.

Ungdomar i 16, Yle 1993 Bild: Yle kuvapalvelu 16 (tv-serie),Jerry Wahlforss,kasper ramström,silva lillrank,svartvit bild

Det började med en annons

Att Lillrank och Ramström fick roller i det som skulle bli en kultförklarad ungdomsserie började med en annons.

- De sökte efter unga skådespelare till en tv-serie och så ordnades auditions, minns Kasper Ramström. Jag har ingen aning om vem som egentligen anmälde mig och hur det riktigt gick till, men jag fick rollen.

Silva Lillrank blev intresserad av teater under gymnasietiden och ville gärna spela med i ungdomsmusikaler.

- När jag hörde om provspelningarna för 16 var det helt klart för mig, jag ville med!

Silva Lillrank som Nenne Ung kvinna med färggranna örhängen Bild: Yle 16,silva lillranl,tv-serier,Yle Fem

Kärleksbrev varje dag

Inspelningen av serien pågick sommaren 1992. Lillrank och Ramström vill minnas att skådespelarna alla var ungefär sexton år också på riktigt.

- Ja, jag var ju aningen äldre och hade precis tagit studenten, konstaterar Lillrank, och en av oss hade till och med körkort eftersom hon varit i USA.

Då serien visades på tv blev de unga skådespelarna stjärnor över en natt. Kasper Ramström minns att det var en omtumlande situation.

- Det hände inte så ofta att folk kom fram på gatan, men nog var det underligt för en 16-årig pojkspoling när det droppade in kärleksbrev på daglig basis!

- Det hände inte mig! utropar Silva Lillrank, jag antar att det var flickfansen som gjorde sådant mot pojkskådepelarna.

Kasper Ramström som Felix Ung man i grön skjorta Bild: Yle 16,kasper ramström,tv-serier,Yle Fem

Skolturne med kravallstaket

16-gänget åkte också på en skolturné runt om i Svenskfinland, och då blev det ännu tydligare vilket enormt genomslag serien haft.

- Jag minns skolor där de satte upp kravallstängsel när vår buss körde in, skrattar Ramström. Och så stod våra snoriga knappt 20 år fyllda producenter i mörka rockar och försökte se tuffa ut. Det var helt tokigt! Men allt tog ju slut på några månader, ett halvår senare var jag en nobody igen. Så jag tror inte jag fick några men av det hela.

Silva Lillrank har fortsatt att arbeta som skådespelare och haft mängder av roller både på scenen och framför kameran. Ändå händer det fortfarande att hon blir igenkänd som Nenne från 16.

- Överraskande nog kan man fortfarande stöta på folk till exempel i biografkön som kommer ihåg en från 16. Det är ofta sådana som är lite yngre än jag och som väl såg serien i tiderna och fastnade för den.

Fortsatt bana inom kultur och media

Kasper Ramström fortsatte också med att stå på scenen, bland annat som sångare i a cappelagruppen FORK. Man kan rent av hävda att FORK inte hade existerat utan 16, eftersom alla de ursprungliga medlemmarna hade roller i serien. Också Silva Lillrank var tidigare sångare i FORK.

Flera av de som hade roller i 16 fortsatte på skådespelarbanan, bland annat Jerry Wahlforss, Max Forsman och Carl Gustav Wentzel. I den fiktiva skolans lärarkår hittades bland annat Ami Aspelund, Stina Rautelin och Riko Eklundh.

- Procentuellt var det ju otroligt många av oss unga som var med i 16 som fortsatte inom kultur- eller mediebranschen, konstaterar Kasper Ramström. I den lilla finlandssvenska kulturvärlden stöter vi ihop hela tiden och får några år sedan hade vi en 16-träff som mest gick ut på att vi satt och pratade gamla minnen.

Före sin tid

Att serien 16 nu publiceras på Yle Arenan är slutresutaten av en publikomröstning. Yle lät publiken rösta fram de tv-serier den helst ville se på nytt och 16 fick hela 17 000 röster.

- Det är ju helt otroligt, säger Silva Lillrank, det måste ju betyda att folk verkligen vill se 16 igen. Och visst hade den ju kvaliteter! Till exempel musikvideorna var någonting nytt. Det fanns ju inget youtube på den tiden, man såg kanske på MTV efter skolan. Men i 16 satsades det mycket på just musikvideorna i varje avsnitt.

- Jag tror att alla vi som var med i efterhand har insett att vi var lite före vår tid, säger Kasper Ramström. Det här var ju långt före fenomen som Glee och High School Musical, och det gjordes varken finsk- eller svenskspråkiga tv-serier för unga så vi fick en stor publik.

Skolfoto (iscensatt), Yle 1993 Bild: Yle kuvapalvelu 16,1993,klassfoto,Skolfotografi,Skolklass,ungdomsserier,Yle Fem

"En småkiva beige finlandssvensk vardag"

Lillrank och Ramström är osäkra på hur en nutida publik skulle ta emot 16.

- Jag kommer att se på serien med ett småleende. Den håller kanske inte riktigt dagens tempo, så unga i dag skulle nog tycka att 16 är väldigt långsam, säger Lillrank.

- De som är sexton år i dag är ju dessutom vana vid dyra produktioner i stil med Glee. Jag vet inte hur en småkiva beige finlandssvensk vardagsskildring som 16 skulle klara sig i den konkurrensen, för fastän den var oerhört påkostad på sin tid är de ungas förväntningar på tv-serier en helt annan i dag. Jag vet inte riktigt i vilket skede jag ska avslöja för mina barn att det finns en sådan här grej på Arenan, säger Kasper Ramström.

Här hittar du hela tv-serien 16!

”Så fort vi kommit ut från bukten vi startat från slog vågorna in över kanterna. Vi blev alla genomvåta och männen längs kanterna öste vatten allt vad de kunde med allt de hade till hands. Skor. Mössor. Allt som gick att ösa med.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Jag stannade i Mersin två veckor medan jag undersökte hur jag kunde ta mig vidare. Alla smugglare sade att deras rutt var bäst. Billigast och bäst. En syrier som jag träffade i hamnen sade att båtvägen från Mersin var bäst. Han hade skeppat flyktingar sen 2010. Tidigare hade det gått en båt från Mersin till Italien. Rutten var berömd och kallades ”The Mersin way”. Den möjligheten fanns inte längre. Rutten hade stoppats. Turkarna hade stoppat den.

Jag gick ofta ner till hamnen och tittade på båtarna. Den som gått på Italien var en rostig gammal skorv och resan skulle ha tagit fjorton dygn. Med 600 människor ombord. Kanske. ”Kanske” var det svar man oftast fick. Kanske går det en båt om en vecka. Kanske går det en båt till Kreta. Kanske. Och: ”no problem”.

Gummibåt som använts av syriska flyktingar på stranden på Kos. Bild: EPA/MANOLIS LAGOUTARIS båt,flyktingar,flyktingkris,gummibåt,kos

Smugglarna erbjöd också resor till Kanada, till Australien, till Europa – men då måste jag först ta mig till Ankara eller Istanbul. Och jag måste få visum till något land. Det var inte lätt, det var omöjligt. Jag saknade flera dokument som blivit kvar i Mosul. Och det fanns ingen centralregering som kunde utfärda nya. Jag sökte också in vid flera universitet i Europa, det skulle ha gjort det lättare för mig att komma in. Men inget universitet tog emot mig

Jag insåg att jag inte skulle komma någonstans från Mersin. Jag tog en buss till Istanbul. Resan räckte sexton timmar.

I Istanbul tog jag kontakt med mänskosmugglare. Turkar, irakier, syrier … alla spred lögner om hur enkelt det var att komma bort från Turkiet om jag anlitade dem. Jag försökte kalkylera risker och kostnader. Att flyga: lägsta risken men de högsta kostnaderna. Båt: hög risk men lägre kostnader. Till fots: hög risk och låga kostnader.

Det fanns alltså de här tre möjligheterna.

Åren 2011- 12 hade många kommit till Europa genom att gå till fots genom europeiska delen av Turkiet upp till den grekiska eller bulgariska gränsen. Men nu hade det blivit omöjligt. Av de rapporter som vi fick från folk längs vägen fick vi veta att bulgariska gränsvakter grep folk som försökte komma in i landet, misshandlade dem eller torterade dem. Ingen rekommenderade längre den vägen. Medan den grekiska gränsen var helt stängd. Jag beslöt mig för att flyga.

När man är tvungen att anlita kriminella och finna sig i deras befallningar är det bra att vara lierad med någon som har erfarenhet och kanske makt eller auktoritet. Risken att bli lurad är stor, och insatserna du är tvungen att göra är också stora.

De människor du får att göra med är aggressiva och opålitliga. Hur säkrar du dig mot att bli lurad? Det är som en djungel. De vill bara ha dina pengar. Allt kan hända. Allt ändras hela tiden. De kan ta ditt pass ifrån dig. Ge aldrig ditt pass ifrån dig. Speciellt irakiska och syriska pass är eftertraktade, för de kan ge innehavaren uppehållstillstånd i Tyskland. Smugglarna vill ha dig i ditt våld för att komma åt dina pengar. Smugglarnas tjänster kan kosta tusentals dollar eller euro. Så du försäkrar dig. Du försäkrar din insats i en annan firma. Det är så det går till.

Det fanns två firmor som garanterade att smugglarna genomförde de tjänster du betalt för. Alltsammans var välorganiserat, och den turkiska staten kände till det. Allt sker öppet, som god affärsverksamhet. Det fanns en äldre firma och en nyare firma. Den nyare visade sig emellertid vara lika skurkaktig som det projekt den var involverad i, nämligen mänskosmuggling. Efter en tid försvann de nämligen med alla de pengar förtvivlade och olyckliga mänskor betalat in till dem. Jag vände mig till den äldre och väletablerade firman.

Försäkringsverksamheten – om vi kan kalla det så – går till på det sättet att du tillsammans med smugglaren går till ”försäkringsfirmans” kontor. Ni sätter er mitt emot ”försäkringsagenten” och du berättar vilken summa du kommit överens om med smugglaren. ”Tjänstemannen” skriver ett dokument på det här, du går med honom till ett sidorum, sätter pengarna i ett kuvert som förseglas, förses med en sifferkod och placeras i ett kassaskåp. Du får ett kvitto på depositionen och ett annat papper med koden.

Om allt går bra och du kommer fram till ditt mål skickar du ett SMS med koden till smugglarna som hämtar pengarna. Ifall du förolyckas eller inte hör av dig inom en viss tid kan smugglaren lyfta pengarna utan kod. Ifall du blir rånad på koden ringer rånaren smugglaren som då kan lyfta dina pengar. Därför rekommenderar ”tjänstemannen” att du memorerar sifferkoden och bränner papperet inför smugglarens ögon. Det fanns ett askfat på kontoret för det här ändamålet.

En näve full med pengar Bild: All Over Press euro,kassa,korruption,muta,pengar

De här företagen finns i Turkiet, i Grekland, i Europa. Det är en internationell businessverksamhet och det handlar om stora pengar. Mycket stora pengar. Hur många flyktingar har det anlänt till Europa under de senaste fem åren? Multiplicera det med några tusen dollar, så får du en uppfattning vad det handlar om.

Det finns två flygplatser i Istanbul. Den stora internationella Atatürk-flygplatsen varifrån det går tusentals flyg åt alla håll i världen varje dag. Och den mindre Sabiha Gökçen-flygplatsen. Jag kom överens med smugglaren att flyga därifrån.

När du kommer till Europa är det viktigt var du först blir registrerad med fingeravtryck, för om du blir mottagen och registrerad i säg Bulgarien kan du enligt Dublinöverenskommelsen bli tillbakaskickad dit ifall det land du slutgiltigt vill nå inte tar emot dig.

Jag hade nu varit nästan en månad i Turkiet, mitt turistvisum höll på att gå ut, jag hade satsat alla pengar jag hade kvar för en resa till Europa. Jag förberedde mig för resan. Jag köpte nya kläder, förberedde mig psykologiskt. Smugglarna ville ha mitt pass. Jag sade att jag ger inte mitt pass. De sade att jag inte hade alla dokument. De hade fått alla dokument, och alla mina pengar.

Två dagar före resan ringde smugglarna och sade att resan var stoppad. De turkiska myndigheterna hade stoppat resan. Någon hade kanske fått för lite betalt och bestämt sig för att bränna hela resebusinessen.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Någon erbjöd skjuts upp genom Balkanländerna i en container. En annan sjövägen. Varje dag kostade, hotell, mat, med mera, och jag hade nu varit 28 dagar i Turkiet. Mitt visum höll på att gå ut. Det var en mycket svår situation. Jag var ensam. Jag led av en svår stress på grund av att möjligheterna tycktes vara uttömda och det var så svårt att välja bland dem som fanns kvar. Det var som att spela roulette med livet som insats.

Alla kan tappa huvudet i den situationen och fatta desperata, oöverlagda beslut.

Jag beslöt att försöka sjövägen. Jag blev erbjuden jetbåt, fiskebåt och gummibåt, alla till olika destinationer och olika pris. Alla hade sina fördelar och sina nackdelar. Jag sade att jag tar fiskebåten.

Min uppgörelse med smugglarna ändrades alltså från flyg till båt och det blev billigare på så sätt. Smugglarna erbjöd hela paket, erbjöd sin assistens hela vägen till Europa. Som en turistresa med helpension. Det var som en marknad, ett snabbköp, där man kunde inhandla det man behövde. Jag betalade bara för överfarten, båtresan. Jag litade inte på dem och ville inte riskera mera.

Båtresorna gick från Izmir. Jag tog en buss till Izmir. Stressen var ännu svår, var kunde man äta billigt, var sova billigt – jag övernattade nu i sovsalar med många män i samma rum. Izmir var fyllt av flyktingar som bara gick och väntade på det samma som jag – att komma bort därifrån.

När jag kontaktade ”researrangören” i Izmir sade han att jag var på fel ställe. ”Vad! Båten skulle ju går från Izmir.” ”Inte nu längre. Saker har ändrats. Du måste vara i Didim. Därifrån får du en båt till den grekiska ön Farmakonisi.”

Vi hade inte kommit överens om det. Karln var en skurk, men jag kunde ingenting göra. Didim ligger i sydvästra hörnet av Turkiet. Staden var under antiken berömd för sitt Apollotempel. Och för sina sibyllor, som kunde spå framtiden genom att lyssna på suset i ekarnas kronor. Ifall jag hade tillfrågat dem skulle de om de varit sanningsenliga avrått mig från resan till Didim. Men jag hade inget val.

Jag tog en taxi till Didim utan att ha en aning om vad framtiden skulle föra med sig.

Läs mera:

Minst 18 drunknade utanför Turkiets kust

Minst 18 personer drunknade i dag då en flyktingbåt sjönk utanför den turkiska kusten. Kustbevakningen lyckades rädda 15 personer utanför semesterorten Didim i Egeiska havet.

Jag hade fått instruktioner att vänta på en viss person på en viss plats i staden. Jag blev hämtad i taxi och förd till ett trevåningshus utanför staden. I huset bodde en nittonårig syrisk man, hans syster och systerns två barn. Jag fördes in i ett rum där det redan satt 10 – 12 personer. Vi skulle invänta natten.

Medan vi väntade blev vi instruerade hur vi skulle använda livvästarna. Vi skulle klä av oss alla kläder, sätta våra värdesaker inneslutna i plast närmast kroppen, sedan flytvästarna och till sist våra ytterkläder. På så sätt skulle vi lätt kunna kränga av oss ytterkläderna om det … ja om det skulle behövas.

Flytvästarna skulle vi emellertid få först på stranden. Det skulle se misstänkt ut om det far en massa mänskor genom stan klädda i orangefärgade flytvästar, sade syriern.

När mörkret fallit kom tre taxibilar för att hämta oss. De sade att jag inte rymdes med, trots att jag tyckte att jag väl hade rymts. Alla de andra flyktingarna var syrier.

”Varför fick jag inte åka med”, frågade jag

”Vänta, vänta, ta det lugnt, det ordnar sig”, var det enda svar jag fick.

Jag kände mig inte alls lugn. Ingen taxi kom. Klockan var 11 på kvällen. Jag ringde till syriern. Han svarade inte. Ringde igen. Inget svar. Jag ringde till kontaktpersonen i Istanbul. Han svarade inte. Klockan blev 12.

Plötsligt ringde mannen från Istanbul. Han berättade att polisen hade tagit alla flyktingarna. De var alla syrier. Det är skillnad på irakier och syrier i Turkiet. Syrierna skickas inte tillbaka. Irakierna skickas tillbaka till Bagdad. Jag började undra: hade syriern anat eller vetat någonting. Eller hade han bara velat hjälpa sina landsmän?

Men jag kunde inte bli kvar i huset. Om polisen gjorde ett tillslag och fann mig här ensam med en ung kvinna skulle det vara slut. Det var katastrof. Jag kunde bli skickad tillbaka till Bagdad.

Jag stack iväg så fort som möjligt. Smugglaren i Istanbul hade försökt förmå mig att stanna men jag tog min ryggsäck och gick. Gick från en egendomlig familj i en underlig stad. En stad där endast poliser och smugglare rörde sig i nattens mörker. Och jag med min ryggsäck. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt. Mitt visum hade gått ut. Om jag blev stoppad av polisen väntade omedelbar utvisning.

Jag hittade en busstation på min telefonkarta och började gå ditåt. Jag gick i två timmar. Då såg jag dem igen, smugglarna och deras ”passagerare” – de kom i en taxi. Syriern hann se mig. De stannade och han frågade vart jag var på väg. ”Varför inte stanna i alla fall?” sade han. Men nej, nu hade jag inte längre något förtroende för honom eller för dem som han arbetade för.

Jag väntade på en buss hela natten tills det kom en som gick till Mersin. Som jag hade startat från en månad tidigare. Nu var mitt visum utgånget, min kassa hade sinat. Jag kunde inte ta in på hotell på grund av båda de här orsakerna. Jag var också rädd att bli stoppad av polisen. Efter två dagar i Mersin trodde jag att jag höll på att bli galen. Jag var desperat och rädd att jag skulle börja göra idiotiska saker.

Flyktingströmmen i Mersin hade ju inte minskat på en månad. Snarare tvärtom. Läget i Syrien förvärrades hela tiden. Jag slog mig i slang med en syrisk grupp som leddes av en man som jag nästan genast fick förtroende för. Han var omkring 50 år gammal. I Syrien hade han varit chef för en cementfabrik. Nu var fabriken där han arbetat och hans hus sönderbombade. Nu ville han bara rädda sin familj och sig själv. Jag tror att han också fick förtroende för mig – det skulle visa sig senare – när jag berättade att jag var läkare.

Vi beslöt att försöka igen från Izmir. Han kände personer där, affärskontakter från tidigare. Han kom överens med smugglare att de skulle ta oss i gummibåt till Mytilene på Lesbos. De ordnade hotell för oss, och sade att vi skulle vänta medan de fixade båten. Vi väntade. I fjorton dagar väntade vi, medan hotellräkningen växte liksom vår otålighet. Än skyllde de på vädret, än på något annat.

Till slut, efter alla lögner och när vi använt så mycket pengar vi kunde avvara på hotellet ställde vår ledare ultimatum: nästa natt far vi, annars får ni inga pengar alls. Vi visste alla att det kunde sluta med döden. Och att jag tog chansen och reste med var det mest ologiska beslut jag någonsin fattat.

Samlingspunkten låg i Dikli, norr om Izmir. Redan att för en stor grupp utlänningar ta sig med buss till Dikli innebar en stor risk, eftersom alla förstod att vi skulle bli hjälpta av smugglare att ta oss till Grekland. Men jag tror att lokalbefolkningen såg med sympati och förståelse på oss, men inte heller hade något emot att vi lämnade deras land – efter att ha lämnat efter oss en rejäl summa pengar.

Smugglarna hade sagt att vi skulle vara 20 personer i båten – när vi kom fram var vi 45 personer som skulle trängas i samma båt. Som var registrerad för högst 10 personer. Vi i vår grupp var 14 personer.

Det var beckmörkt på stranden. Varje gång vi såg ett ljus närma sig sprang vi och gömde oss bland klipporna i närheten. Vi trodde att en av smugglarna skulle följa med, men så var det inte. Och inte en enda av oss hade erfarenhet av att köra en gummibåt driven av en utombordsmotor.

Våra smugglare ordnade därför raskt en provtur för den som skulle köra båten, en liten runda ute på viken. På vägen tillbaka smällde motorn i en sten och slocknade. Vi trodde att allt var över. När det sen visade sig att det endast fanns 13 flytvästar sade de två andra grupperna nej. De far inte. Det är livsfarligt. ”Vi har försökt förut, man klarar det inte”, sade de.

De två andra grupperna samlade ihop sina saker, sina ryggsäckar, och gick tillbaka till byn. Vi blev kvar. Vår syriske ledare tog mig så avsides och vill veta min åsikt. ”Vad skall vi göra.” Han ville att jag skulle ta allas våra öden i mina händer och bestämma vad vi skulle göra. En läkare måste ofta fatta avgöranden som gäller liv och död. Andras liv och död. Nu gällde det mitt liv. Och hans liv. Och hela gruppens liv. ”Farbror”, sade jag. Jag hade fattat så mycket sympati för honom att jag börjat kalla honom farbror. ”Farbror. Vad du än bestämmer dig för att vi skall göra så stöder jag dig. Jag är med dig.”

Han sade att vi far. Vi var överens. Vi tar risken och far.

Vi hittade extra bensin gömd bland klipporna, men inga fler flytvästar. Vår ledare sade: ”Nu sätter ni alla på er flytvästar.” Det räckte till alla utom till honom själv. Vi satte oss tillrätta i gummibåten som var nedtyngd nästan till kanten, kvinnorna och barnen i mitten, männen längs kanterna. Jag satt i fören för att navigera med min GPS.

Vi fick igång motorn som inte var skadad och startade färden mot väst. Så fort vi kommit ut från bukten vi startat från slog vågorna in över kanterna. Vi blev alla genomvåta och männen längs kanterna öste vatten allt vad de kunde med allt de hade till hands. Skor. Mössor. Allt som gick att ösa med.

Från Dikili till Mytilene är det en sjöresa på två timmar, hade vi fått höra. Men min GPS kontakt var dålig och vi kom för långt söderut. Det var beckmörkt och dimmigt omkring oss. Bensinen höll på att ta slut. Vi måste fylla på men vågade inte tända ljus. Kvinnorna och barnen suckade och grät. Några läste Koranen. Vi måste fylla på bensin i mörker.

Plötsligt var vi fångade i en stark ljusstråle och en militär patrullbåt kom emot oss i hög fart. Den kom österifrån, från den turkiska sidan, och vi hade inte hört den komma. Syriern skrek att vi skulle försöka komma undan, men vi var redan fångade i patrullbåtens enorma strålkastarljus. Vi var fångade som nattfjärilar i ljuset. Alla skrek och grät. Jag kände mig med ens helt lugn. Nu är det slut. Det var det, tänkte jag. Nu är det Ödet som bestämmer.

Patrullbåten gjorde en gir kring oss och tvingade oss att byta kurs. Strax därefter dök det upp ett större militärfartyg, som hindrade oss att fly åt andra hållet. Vi var tagna. Kvinnorna i båten grät och skrek av förtvivlan. Vårt sista hopp. Vi hade hört historier om hur turkiska sjöbevakningen sänkt gummibåtar och låtit folk flyta eller drunkna. Jag vet inte om det är sant, jag vet bara att hundratals, om inte tusentals människor har drunknat i havet utanför den turkiska kusten.

Jag tänkte på konstiga saker. Jag tänkte på hur jag hade tänkt klä mig när jag kom till Europa. Och att jag skulle färdigutbilda mig. Få ett gott liv i ett vackert hus. Jag tänkte på vad jag skulle säga. Jag tänkte också på hur det skulle kännas att drunkna; det jag visste om hur det är att drunkna. Jag tänkte på allt det.

Från det stora militära fartyget dånade en röst på engelska: ”Var vänliga och stanna motorn. Var vänliga och håll er lugna i båten. Vi vill hjälpa er. Vi plockar upp er.”

Italienska kustbevakningen under en räddningsoperation i Medelhavet 19.9.2015. Bild: EPA/GIUSEPPE LAMI flykting,flyktingar,kustbevakning,medelhavet

Vi trodde att de var turkar. Men högtalarrösten hade sagt ”Please”. Det lät inte som en turkisk myndighet. Jag höll utkik efter igenkänningstecken på de båda fartygen. När det stora militära skeppet svängt sidledes så att jag såg det midskepps, kunde jag se flaggan i aktern. Den hade visserligen virat sig kring sin flaggstång, men den var inte röd, den var vit och blå. ”Det är ett grekiskt skepp”, skrek jag. ”De är greker.”

Vi stängde motorn. Vi blev upplockade och tvingade sitta sida vid sida på däcket. Vi var våta och frusna men vi var i säkerhet.

Vi anlände i gryningen till Mytilene. Obeskrivligt. På land igen efter 5 timmar. På europeiskt land. Grekland.

”Vi grät i telefon och hon sade: ’Du måste välja själv. Du är vuxen nu och måste fullfölja din egen vilja. Men vår önskan är också att du ska få leva och kunna vittna om oss ifall vi alla dör.’”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Vi var fångna på vårt sjukhus. De respekterade inte längre överenskommelsen att vårt mötesrum skulle vara fredat. De kunde lyssna på våra konsultationer. Vi visste inte heller vilka av våra kollegor och arbetskamrater vi kunde lita på. Därför måste förberedelserna för flykt ske i största hemlighet.

I juli, augusti och halva september jobbade jag ännu som vanligt. I oktober skulle jag enligt doktorsprogrammet återuppta mina studier men IS ville flytta mig till ett sjukhus som inte hade undervisning. Jag kontaktade Bagdad och frågade om de kan godkänna det arrangemang som IS hotade med. Bagdad sade nej. Det räknas inte som en del i en examen.

Jag försökte förklara situationen för den tidigare sjukhuschefen, som Bagdad godkände, men som nu var underställd den som IS utsett. ”Jag kan inte flytta”, sade jag. Den nya chefen kunde höra vår diskussion.

”Det du säger är fel”, sade han. ”Vi skall bygga en islamsk stat och du skall ta del i det. Det här är även din kamp.”

Han ville få mig att acceptera flyttningen till krigssjukhuset. ”Hittills har vi inte tvingat er att svära trohetsed till Kalifatet. Nu blir det kanske en ändring på det.”

Sjukhuschefen var mycket hotfull. Han visste att han behövde oss. Därför innehöll hans hot lika mycket ilska. ”Din tid kommer”, sade han försonligare.”Men nu, nu gör du som vi bestämmer.”

Jag gick tillbaka till mitt rum som jag delade med min bäste vän. Och som jag litade på. ”Nu räcker det”, sade jag. ”Nu sticker jag. Och jag kommer inte tillbaka.”

Min vän skulle ha varit hemma den natten. Men klockan tre på morgonen knackade han på vår dörr. ”Jag tror att jag har en blindtarmsinflammation”, sade han. Läkare tror alltid det värsta om sina symptom, men jag tog de nödvändiga proven och förberedde honom för ett ingrepp. Och han hade rätt i sina misstankar. Följande morgon opererade jag och en kollega honom. Operationen gick bra, blindtarmen togs bort. ”Det här är mitt avsked”, viskade jag till honom när han vaknat upp ur narkosen.

Jag kunde inte stanna hemma hos mina föräldrar, för där skulle de söka mig. Jag gömde mig hos min farbror, och stängde telefonen, för min handledare hade försökt kontakta mig. Efter det hade jag inte kontakt med någon utanför familjen. Min farbror sade också: ”Du måste fly. Du måste välja: är du för oss eller för dem. Om du stannar måste du arbeta för dem. Därför måste du fly.”

Jag förberedde flykten flera veckor. Två gånger blev jag stoppad vid en postering vid utfarten från staden. Jag hade kommit till fots och sagt att jag skulle besöka en vän som bodde i en by utanför stan. Tredje gången gjorde jag på ett annat sätt. Jag hade satt i ordning min ryggsäck på kvällen, sökt fram alla dokument jag kunde tänkas behöva, mitt ID och – jag måste kanske skjuta in en sak häremellan:

Min familj hade flera år tidigare bestämt att jag skulle gifta mig. I min kultur kan man säga att förlovning och giftermål genomförs på tre olika sätt. Det första sättet är det klassiska, och det är religiöst eller kulturellt betingat. Det går till så att två familjer bestämmer att något av deras barn är lämpliga för varandra och att det skulle vara bra om de gifte sig.

Det händer att det unga paret inte har träffats på tu man hand före bröllopet. Vid bröllopet som är stort och påkostat överlämnar brudgummen ett smycke av guld till bruden, ett armband eller ett halsband till ett värde av någonting mellan femtusen och tjugotusen dollar beroende på familjens ekonomiska situation. Dessutom antecknas det ofta i dokument som överlämnas till äktenskapsdomstolen att maken förbinder sig att betala lika mycket till i händelse av skilsmässa.

Det är det klassiska sättet. Sedan finns det ett sätt som vi kan kalla det respektabla. Numera kan pojkar och flickor träffas fritt och umgås, i skolor och på fritiden. De kan alltså förälska sig i varandra och be om sina föräldrars tillstånd att gifta sig. Ifall de båda ungdomarnas föräldrar litar på att äktenskapet blir lyckligt räcker det ofta med att bruden får Koranen i brudgåva. Ifall äktenskapet misslyckas säger man att det var Allahs vilja.

Det tredje sättet, som vi kan kalla det frigjorda, och som endast förekommer i storstäderna, innebär att ungdomarna har affärer före äktenskapet, göra sexuella erfarenheter, och gifter sig utan föräldrarnas uttalade välsignelse.

Kvinnas hand på en mans hand, med ringar Bild: Public domain flykten från mosul,Händer,man och kvinna,ringar,äktenskap

Jag var förlovad med min kusin som bodde i Bagdad, och det var meningen att vi skulle gifta oss. Även hon är läkare och vi har känt varandra sedan vi var små. Mitt äktenskap såg alltså ut att bli en kombination av det klassiska och det respektabla sättet att gifta sig.

Min mamma var mycket angelägen om att jag skulle gifta mig. Min familj hade till och med köpt ett hus åt mig – åt oss – i Mosul. Men jag tvekade, hur skulle jag kunna bilda familj under de omständigheter som rådde? Hur skulle jag kunna lämna henne och kanske även vårt barn ensamma medan jag var på arbete?

Så jag bröt förlovningen och sade till min fästmö att hon var fri att handla som hon ville. Huset såldes. I stället köpte jag en stor tomt där även mina bröder skulle kunna bygga sina hus eftersom jag tyckte att det var fel att endast jag skulle komma i åtnjutande av mina föräldrars gåva. IS har förresten konfiskerat lagfarten till min tomt och säger att jag inte längre har rätt till den.

Men allt det här innebar att jag nu hade ganska mycket pengar. Jag placerade kontanterna kring midjan i ett specialgjort bälte tillsammans med andra viktiga dokument. Jag väckte min far, som i nattmörkret körde mig till ett ställe där jag visste att jag kunde få en delad taxi till Kirkuk. Tyvärr väckte jag inte min mor. Jag sörjer fortfarande att vi inte tog avsked av varandra, men hoppas innerligt att vi en dag skall ses igen.

Vi var fyra passagerare i taxin. Jag satt i baksätet mellan två andra. Vi stoppades förstås vid militärposteringen. De två soldaterna började fråga ut oss i tur och ordning vart vi skulle och i vilket ärende. Den äldre mannen i framsätet skulle till Kirkuk för en cancerbehandling. En sådan som vi inte gör i Mosul. De två soldaterna blev emotionellt berörda av mannens historia och talade länge med honom.

Så kom turen till oss i baksätet. Jag sade att jag skulle till Kirkuk för att besöka en vän som nyss kommit tillbaka från sin pilgrimsresa till Mekka. De tyckte väl då att de uppehållit oss tillräckligt länge redan, och lät oss åka.

Att komma in till Kurdistan var inte lättare än att komma bort från Mosul. Tvärtom. Peshmergasoldater vaktade gränsen. De tillät ingen komma in som inte hade giltig orsak, och som giltig orsak räknades att man hade familj i Kurdistan, att man kommit för att studera, eller som den sjuke mannen i framsätet, kommit för att få en cancerbehandling.

Läget var lite kaotiskt. Folk som försökte komma förbi utan giltig anledning jagades bort med hugg och slag. De slog med elkablar. Vid vägkanten låg folk och sov, kanske i hopp om att ha bättre tur efter nästa vaktombyte.

Vi kom efter en tids köande fram till vaktkuren. Jag visade mitt ID som jag fått när jag påbörjade studieprogrammet för doktorsgraden. Där stod ordet ”student”, och vakten läste förmodligen inget mer än det. Jag fick passera.

Jag hade då ingen tanke på att lämna mitt hemland och min familj helt och hållet; jag ville bara fullfölja mina studier. Det skulle jag kunna göra i Erbil, om jag fick tillstånd att studera i staden. Mina vänner tror fortfarande att jag är i Kurdistan. Ifall IS fick veta att jag är i Finland skulle det innebära en stor risk för min familj. Men IS har just nu annat att tänka på.

Jag ringde min handledare i Bagdad. Han tyckte att jag skulle komma till Bagdad, men jag sade att det var omöjligt. Jag fick då tillstånd att fortsätta mina studier i Erbil och han skickade mig ett papper på det. Det skedde i oktober 2014.

Soldaterna skrek åt oss: ”Stick iväg”.

En annan läkare och jag delade på en taxi till Erbil. Utanför staden möttes vi igen av en militärpostering och visade våra papper. ”Det här papperet är inte värt nånting, ni kommer inte in”, sade vakten. Vi försäkrade att det gällde för inresa till stan, men ingenting hjälpte. Vi kontaktade handledaren i Erbil. Han hade tidigare varit hälsovårdsminister i Kurdistan och visste allt om den politiska situationen i landet och visste vilka överenskommelser det fanns mellan universiteten. Inte heller han kunde hjälpa.

Vi satt nio timmar i solen utan mat och vatten. Soldaterna skrek åt oss: ”Stick iväg”. Vi höll på att förlora hoppet, kontaktade alla som skulle kunna tänkas hjälpa oss. Till slut fick vi kontakt med en handledare inom allmän kirurgi som vi kände och han sade: ”Jag tar hand om er.” Jag vet inte hur många samtal till maktens män han måste ringa, men tack vare honom fick vi komma in i Erbil.

Vi möttes på sjukhuset av en förgrymmad handledare: ”Vad fan gör ni här? Hur kom ni in i stan?”

Jag berättade att jag kommit för att jobba på min doktorsexamen. Att det var min enda möjlighet. Men min handledare försäkrade att det skulle vara bortkastad tid, Bagdad skulle inte godkänna en sån examen. Jag borde försöka med Sulaymaniyah i stället. Men också Sulaymaniyah vägrade att ta emot oss.

I Erbil fick vi inte hyra lägenhet, och fick uppehållstillstånd endast för en vecka i taget. Vi måste alltså infinna oss hos polisen varje vecka, och visa upp papper från hotellet vi bodde på. Jag kände mig som en fånge. En betalande fånge.

Från Mosul kom endast dåliga nyheter. IS höll på att spränga statyer och byggnader inne i Mosul, som en gång för mer än 2500 år sedan då staden hette Ninive var världens största stad och Assyriens huvudstad. Men IS förstörde också moskéer som varit i bruk i hundratals år.

Jag hade ångest för min framtid, för min familj, för min hemstad, för mitt land. Jag hade fått nog, och började söka lösningar utanför Irak. För min egen skull, min säkerhet, min familjs säkerhet. Jag kände mig borttappad, trodde jag skulle tappa förståndet.

Inte ens Erbil var säkert. En kollega fängslades av en grupp banditer som var en del av den lokala milisen. De påstod att hans namn liknade en efterlysts namn. Vi hörde aldrig av honom igen. Min vän som jag rest tillsammans med från Kirkuk sade: ”Vi är nästa i tur.”

Avstånden mellan Mosul och Erbil respektive Dohuk, samt motsvarande avstånd med utgångspunkt i Helsingfors. Bild: Svenska Yle / Google

Vi bestämde oss för att ta oss norrut, närmare den turkiska gränsen. Följande stora stad är Duhok. Det som sen hände är en upprepning av tidigare händelser att det kändes som déjà vu. Vi blev hindrade på vägen av flera patruller. ”Ni är fria att ta er tillbaka till Mosul, men till Duhok kommer ni inte.”

”Vi kan inte resa tillbaka. De dödar oss.”

Vi blev förda till en liten stad som heter Al-Shikhan, där vi fick sova på sjukhuset över natten. Från Al-Shikhan fick vi inte resa någonstans.

Vi kontaktade en kollega i Duhok som vi kände från studietiden i Mosul. Han lovade att hjälpa oss. Han mötte oss på vägen med sin bil. Dess registerplåtar visade att den var från Duhok, varför det var lättare för honom att komma in i staden.

Han plockade upp oss på kvällen. Han tog en stor risk med det han gjorde, för om vi blivit gripna skulle de ha beslagtagit hans bil och slängt honom i fängelse för terrorbrott. Vi anlände till stan mitt i natten och kom in utan problem.

Följande dag gick vi till Universitetssjukhuset för att registrera oss. Det ligger vid huvudvägen som går genom staden. Sjukhusdirektören tog emot oss bryskt och ovänligt. ”Hur kom ni in i Duhok?” sade han. Hans bror som var hög officer i den kurdiska armén hade dödats några dagar tidigare när han skulle desarmera en en bomb. Sjukhusdirektören var förkrossad av sorg och kokande av ilska. Det var ”araber” som låg bakom bomben, och vi var araber – eftersom vi inte var kurder. ”Det är förbjudet att komma in i Duhok! Hur kom ni hit?”

Han började förhöra oss som en polis. Vi berättade att vi hade liftat. Inget mera. Han fortsatte att fråga ut oss om det ena och det andra, men ingenting som hade med vårt yrke att göra. Inte en enda medicinsk fråga. ”Jag överför era uppgifter till myndigheterna”, avslutade han. ”De tar kontakt sen.”

Vi kunde inte göra annat än lyda.

Vi blev förhörda av polisen flera gånger. Vi kunde inte heller i Duhok hyra lägenhet utan måste bo på hotell. Varje gång det knackade på dörren blev vi livrädda.

Vi fick börja studera och forska i något som kallades ett doktorsprogram, men det uppfyllde inga krav som man kunde ställa på ett sådant. Vår handledare förnedrade oss genom att placera oss bland första årets studenter. Vi skulle se på och ”lära oss” medan de gjorde ingrepp som vi hade gjort hundratals gånger.

Vi fick alltså inget kliniskt arbete på centralsjukhuset. I stället blev vi skickade att dejourera på små läkarmottagningar ute på landsbygden. De utnyttjade oss, förnedrade oss, och vi kunde ingenting göra. Och vi måste hela tiden förhandla med de lokala hälsovårdsmyndigheterna, än om det ena, än om det andra. Jag blev mycket van att ha att göra med myndigheterna.

När IS kom rådde det i början fred mellan IS och Kurdistan. Det finns till och med en video på nätet som visar när några IS-krigare skakar hand med peshmergastyrkor vid gränsen. Men efter att kurderna erövrat en fabrik för tillverkning av mediciner som ligger på Mosuls område i provinsen Nineve, utbröt krig mellan dem. Det hade startat när vi kom till Duhok.

Det gjorde att vi blev hotade med att skickas till fronten. Till något militärsjukhus i krigszonen, för att operera sårade peshmergasoldater.

Det här hände i februari 2015. I nio månader hade jag kämpat för att få stanna kvar i mitt land, för att studera, bo, leva … gifta mig, som det en gång var tänkt. Nu hotades jag med att bli skickad till fronten. Det lilla hopp om att kunna utföra en hederlig läkargärning i Duhok och vänta min tid tills jag kunde återvända hem, försvann. Och ifall ryktet att jag arbetade för den kurdiska armén nådde IS skulle det vara slutet för min familj.

Läs mera:

"Sannolikt att Finland deltar i Irak"

Mycket tyder på att Finland deltar i en krishanteringsoperation i Irak, för att utbilda kurdiska soldater som strider mot terrororganisationen IS. Det bekräftar försvarsminister Carl Haglund (SFP) på försvarskonferensen i Sälen.

Läs mera:

Storoffensiv mot Mosul inleds inom ett par månader

Den irakiska armén och kurdiska Peshmergastyrkor kommer att inleda en storoffensiv mot Iraks näst största stad Mosul i mars eller april. Det är terrororganisationen Islamiska staten, IS, som kontrollerar Mosul. USA tränar styrkan inför anfallet.

Jag började i hemlighet söka andra lösningar. Utomlands. Det naturliga skulle ha varit England. Vårt medicinska utbildningssystem baserar sig på deras standard (det sade jag visst redan) och undervisningen går på engelska. Men efter att ha träffat på IS-soldater från England, från Tyskland, från Belgien, ville jag inte ha något med de länderna att göra.

Mina föräldrar och min farbror var tidigare emot att jag skulle lämna landet. ”Vi har köpt dig ett hus, vi ser att du funnit en flicka att gifta dig med … och nu tänker du lämna oss.”

Allt det var nu historia.

Jag har alltid lyssnat på mina föräldrar, och framför allt på min mamma, och alltid gjort som hon velat. När jag nån gång gått emot hennes vilja har det gått illa för mig. Men nu måste göra annorlunda. Nu måste jag följa mitt eget huvud, och efter att noggrant ha övervägt alla alternativ göra det som jag och ingen annan fann bäst.

Det förstod min mor också. Vi grät i telefon och hon sade: ”Du måste välja själv. Du är vuxen nu och måste fullfölja din egen vilja. Men vår önskan är också att du ska få leva och kunna vittna om oss ifall vi alla dör.”

Bildkapning av irakiska versionen av Googles första sida Skärmkapning av irakiska första sidan för Google Bild: Svenska Yle / Google flykten från mosul,google,google sök,irakiska google

Finland fanns inte då i mina planer. Jag visste nästan ingenting om Finland. Annat än att Nokia kom från Finland. Jag sökte och sökte på nätet, olika alternativ. Jag ville komma till ett säkert ställe, säkerhet var för mig nu en avgörande sak.

Jag satte upp mina prioriteringar enligt ett system:

1: England. Men uteslutet på grund av inblandning i koalitionen mot Irak, och på grund av att IS rekryterar soldater därifrån.

2: Skandinavien. Jag visste att Finland var mörkt och kallt men allt jag kunde hitta på nätet var gammalt, från Saddams tid, och lite nyare på syriska sajter. Jag tog kontakt med en tidigare studiekamrat och kollega som då befann sig i Finland. ”Finland är tryggt”, försäkrade han, ”men jag kan bara berätta vad jag själv har upplevt. Alla har egna förväntningar och förutsättningar, så jag kan inte rekommendera eller avråda från någonting. Du måste välja själv.”

Jag tackade för de kloka orden och inledde min resa till Europa.

Man kunde söka visum till Turkiet på nätet. Jag gjorde det, det tog bara några minuter. I mars 2015 gick jag lagligt över gränsen till Turkiet med ett turistvisum som skulle vara i kraft en månad.

Jag hade några släktingar i Turkiet, på andra sidan gränsen. De väntade på att kunna återvända. Alla irakier vid gränsen väntade på att få återvända. De var beredda att hjälpa mig ifall jag ville stanna hos dem.

Min plan var emellertid annorlunda. Turkiet ingick inte i den. Turkiet hade deltagit i kriget. Jag ville resa, bara resa. Bort. Till en plats där en människa kunde känna sig trygg och göra sig nyttig för andra.

Jag satte mig i en buss till Mersin vid den turkiska sydkusten.

”De här till tänderna beväpnade 30 000 krigarna mötte en IS-styrka på 1500 man. Kanske färre. Högst trehundra säger många. Och de förlorade. De kastade sina vapen och sprang sin väg.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Det var sommaren 2014. Varje morgon samlades läkarteamet i sjukhusets mötesrum för att gå igenom dagen arbetsuppgifter. Speciellt i juni var det många åligganden som skulle förberedas, eftersom det var den månaden när nya studenter skulle inleda sina inträdesprov.

På eftermiddagen den fjärde juni hörde vi skottlossning i närheten av sjukhuset. Det lät som en konfrontation mellan militären och någon okontrollerad banditgrupp. Det hände så ofta att vi inte fäste oss desto mera vid det. Vi trodde att det snabbt skulle ta slut.

Följande dag, den femte, fortsatte emellertid skottlossningen. När militären utsträckte sitt utegångsförbud till att gälla hela dagen förstod vi att något allvarligare var i görningen. De första dagarna efter att utegångsförbudet trätt i kraft fick vi bara in skadad militärpersonal. De anlände i militärfordon, de enda som med undantag av ambulanser fick röra sig på gatorna.

Nu kunde vi även höra ljudet av tunga vapen, granatkastare och pansarvagnar.

Några dagar senare började även civila patienter strömma till sjukhuset. Några kunde gå själva, andra, såväl barn som åldringar blev burna av anhöriga. Många hade vandrat långt, utan skor på fötterna, utan mat, utan vatten; smutsiga, dammiga, under den stekande solen. Det kan bli 45 – 50 grader i Mosul i juni.

Vi gav dem mat och vatten och skötte om dem som väl som vi kunde. Deras skador var ofta några dagar gamla eftersom det på grund av utegångsförbudet var förbjudet att röra sig med bil. Många hade dött på vägen till sjukhuset.

Patienterna eller deras följeslagare berättade att de nya fienderna var främlingar och tillhörde ett annat folk. De bar konstiga kläder, hade långt hår och långt skägg, och talade en underlig arabiska. De kommer från Afghanistan eller Pakistan, trodde många. Eller Tjetjenien. Marocko. De är inte araber.

Från översta våningen på vårt sjukhus kunde vi se folk fly i tiotusental över den bro som militären tillät folk att använda och som leder över till Mosuls centrum på östra sidan av Tigris.

Tidigare hade det funnits vapen i de flesta hem och människorna hade kunnat försvara sig själva, men först hade US-armén och senare polisen beslagtagit alla vapen. Militären hade dåligt rykte. Människorna litade inte på den. De hade inget annat val. De måste fly.

Den 8 juni började vi ha brist på mat och mediciner. Sjukhuset var överfyllt. Vi började evakuera patienter med ambulans. Det bestämdes på morgonmötet att alla som varit i tjänst i två veckor fick åka hem för att vila. Jag fick skjuts över Tigris med en ambulans. På väg ut ur sjukhuset mötte jag min goda vän M, som var på väg in för att tjänstgöra. Vi skakade hand och önskade varandra lycka. Drygt ett år senare träffade jag honom i Helsingfors.

Det var en mycket het dag. Bron över Tigris var svart av folk som med allt de kunde bära eller släpa på i inköpskärror var på väg mot ett öde som de inte visste vad det innebar. Vi tog med så många som vi kunde i ambulansen.

På andra sidan bron tycktes livet fortsätta som förut. Bilar rullade på gatorna. Några butiker tycktes vara öppna. Sista biten hem gick jag till fots.

Jag hade precis kommit hem till familjen när vi hörde en våldsam explosion som skakade hela staden. Senare fick vi veta att en pansarvagn fullastad med sprängämnen hade kört rakt in i det hotell där militären på västra stranden hade sitt högkvarter. Hotellet, som var ett välkänt femstjärnigt hotell, förstördes fullständigt. Sjukhusbyggnaden i närheten, min arbetsplats, förstördes delvis.

Det här förändrade den militära bilden fullständigt. Armén flydde hals över huvud. Efter att först ha tvingat till sig bilar och civila kläder av män på gatan kastade de sina vapen och sina uniformer och försvann ur staden så snabbt de kunde.

Slaget om Mosul måste vara det minst ärofulla i något lands historia. Det fanns vapen och utrustning för tre divisioner i militärdepåerna, och 30 000 man för att försvara staden. En mycket stor del av dessa var inkompetenta officerare och underofficerare som köpt sig rang och ställning utan att ha någon erfarenhet av krig. De här till tänderna beväpnade 30 000 krigarna mötte en IS-styrka på 1500 man. Kanske färre. Högst trehundra säger många. Och de förlorade. De kastade sina vapen och sprang sin väg.

ISIS-postering i Mosul Isis flagga i Mosul Bild: EPA/MOHAMMED AL-MOSULI irak,isis,islamska staten,mosul

IS hade använt två metoder i sin psykologiska krigföring. De hade utgett sig för att representera ordning, den nya ordning som enligt rörelsens apokalyptiska fantasier skulle infalla efter det att de otrogna krossats. Och folket i norr var trött på det kaos som USA hade skapat, trött på shiastyret i Bagdad. Det var så att säga moroten som skulle ge ISIS civilbefolkningens stöd.

Käppen var den skräck som IS krigare hade injagat i en hel armé med sina exempellöst barbariska metoder. I dem ingick alternativen att bli halshuggen, korsfäst, hängd eller levande bränd. Självmordsattacken mot militärhögkvarteret var den sista droppen som fick staden att falla. Efter det låg staden öppen för erövrarna.

På några timmar tog de över stadens centrum. Armén kunde ha hindrat IS att ta sig över floden genom att spränga broar och försvara de kvarvarande, för IS hade ingen utrustning att ta sig över vatten. IS var inte ens en armé utan en hord krigare på Toyota flakbilar beväpnade med för det mesta lätta handeldvapen. Men oenighet mellan provinsguvernören och militärhögkvarteret i Bagdad omintetgjorde det som hade varit strategiskt riktigt.

IS kunde förmodligen inte tro sina ögon när de intagit vapendepåerna. De kom över enorma mängder krigsmaterial. Lätta vapen, tunga vapen, kanoner, ammunition, stridsvagnar. Omkring 2300 amerikanska Humwee. Modern amerikansk krigsarsenal för 70 000 soldater.

Det var svårt att efter det veta vad som hände i staden. Inga statliga medier fungerade. Vi hade bara sociala media och rykten att lita oss till. Min familjs hus låg i sydöstra ändan av staden. Följande natt, den tionde, kunde vi ännu se soldater på flykt. Vid fyra, fem tiden på morgonen marscherade främlingar på våra gator. De sökte genom staden, gata för gata, för att spåra upp soldater som de genast avrättade.

Också journalister dödades, eftersom krig numera förs både på marken och i medierna. De dödade till och med imamer som vägrade att samarbeta och förkunna den enda rätta tron. Efter det ropade moskéernas högtalare ut att IS kommit för att hjälpa befolkningen och döda otrogna; att staden nu var säker och trygg. Mosul hade blivit en del av den Islamiska staten.

Läs mera:

Jihadisternas erövring av Mosul hotar hela regionen

Hundratusentals människor flyr nu Iraks näst största stad Mosul, efter att den extrema jihadiströrelsen ISIS, Islamiska staten i Irak och Syrien, tog över staden på tisdagen. Mosuls fall är en stor utmaning för den irakiska ledningen, hela regionen och för USA.

Min familj och min farbror diskuterade livligt vad vi skulle göra. Resa eller stanna kvar? Närmaste någorlunda fredliga område var Kurdistan. Till Erbil är det ungefär 80 kilometer. Men det rådde kaos på vägarna. Några som återvänt i sina bilar berättade att IS hade upprättat militärposteringar, att de försökte hindra människorna att lämna staden men att de framför allt jagade flyende soldater, kidnappade och sköt dem.

Vi beslöt att stanna. Det var ett svårt beslut.

Min bil hade blivit kvar på sjukhusområdet. Jag kontaktade en kollega och frågade om jag kunde hämta bilen. Han trodde att det var möjligt. Min bror körde mig i min fars bil. Vi filmade med telefonen några av gatorna. Det låg slängda militärpersedlar i högar överallt, och många döda kroppar. Men ingen stöldvåg, som under tidigare maktskiften.

IS kontrollerade sjukhusporten. De ville bara veta om vi hade vapen. Jag bad min bror vänta utanför. Mitt rum på sjukhuset hade förstörts i explosionen, men bilen stod kvar på parkeringsplatsen. Jag kontrollerade den noga. Tidigare hade det två gånger hänt att någon försökt spränga den och jag visste att vi läkare var måltavlor. Allt verkade emellertid vara ok.

Jag gick till bäddavdelningen för att se om någon behövde hjälp. Jag hade följe av en IS-krigare.

Jag gick till bäddavdelningen för att se om någon behövde hjälp. Jag hade följe av en IS-krigare. Sjukhuset var så gott som tömt, endast på intensiven fanns det patienter som inte hade kunnat flyttas.

Vi mötte en kollega. Han signalerade åt mig bakom ryggen på min följeslagare att jag inte skulle avslöja att jag är läkare. ”Stick, stick iväg”, signalerade han. ”Varför?” mimade jag. ”Vad är ni rädda för?” ”De dödar alla som de misstänker är militär, eller som har hjälpt militären.”

Jag gick tillbaka till parkeringsplatsen, tog min bil och åkte hem.

Vi befann oss i en mycket svår situation. IS använde moskéerna till att efterlysa läkare – många hade dödats eller flytt. Det var bara en tidsfråga innan de skulle hitta mig och min bror, som också är läkare. En morgon hörde vi en helikopter starta från det lokala flygfältet och göra en sväng över stan. IS behärskade luften också. Det avgjorde saken. Vi måste lämna stan så fort som möjligt.

Far vägrade emellertid att överge vårt hus. ”Om det vill komma åt vårt hem måste det ske över min döda kropp”, sade han. Vi hade svårt att acceptera det. Min far och min farbror skulle stanna. Vi andra skulle fara.

Den kortaste vägen till de självstyrda kurdiska områdena är att antingen köra norrut mot Duhok eller österut mot Erbil. Båda sträckorna är cirka 80 km. Vi packade bilen med det vi trodde skulle behöva och for mot norr. Vägen var fortfarande fylld av resande. Vid gränsen till Kurdistan måste vi vänta nio, tio timmar på att kunna passera. Hjälpsamma kurder bjöd oss på mat och vatten.

När vi äntligen kommit över gränsen uppstod ett annat problem. Var skulle vi stanna? Alla hotell var överfyllda. Vi lyckades finna en våning för några dagar. Men hyran var skyhög och steg för varje dag. Vi var inte förberedda på det. Vi hade inte mycket pengar med oss, det hade varit omöjligt att lyfta kontanter från bankerna sen IS tog över. Vi måste ånyo sätta oss ner och fundera vad vi skulle göra.

Vår första omsorg och största oro gällde vår far. Vi trodde att antingen skulle Bagdad göra ett motanfall och förstöra vår stad, eller så skulle IS göra det. När vi sen hörde att IS hade börjat marschera söderut mot Bagdad, att centralregeringen saknade möjligheter att återta förlorade områden och att IS lyckats erövra fyra städer inom en vecka, trodde vi att vi kunde vara säkra i Mosul. Alternativet skulle ha varit att lämna Irak. Vi fick kontakt med far som berättade att det rådde ett spöklikt lugn i staden.

Vi återvände hem. Många andra tänkte som vi. Fler bilar var på väg tillbaka till stan än bort därifrån.

Min kollega ringde och berättade att vi kunde börja jobba igen. Sjukhusdirektören – samma som tidigare – hade lyckats utverka garantier för att vi skulle kunna arbeta ostört på sjukhuset. Även vårt mötesrum skulle vara fredat. Till det skulle ingen IS-krigare ha tillträde. Vi skulle få göra vårt arbete ifred. IS såg att läkare behövdes. Också sårade IS-krigare sändes till sjukhuset. En kollega som stannat kvar på sjukhuset kontaktade mig. ”Kan du inte komma och hjälpa. Vi klarar inte av det här. Det är för många sårade och sjuka.”

”Ok. Jag kommer.”

Jag kom till sjukhuset i mina civila kläder. Ville bara bekanta mig med situationen. Den var katastrofal. Det rådde stor brist på förnödenheter. En del av sjukhuset var förstört.

IS vaktade alla vägar till och från sjukhuset. Kontrollerade alla som kom och gick. Det var svårt att transportera sjuka. IS hade lagt beslag på bensinen. Bensinen till ambulanserna måste köpas på svarta marknaden. Som IS förstås behärskade. De hade också kontroll över alla bankerna. All penningrörelse. De etablerade gradvis kontroll på alla områden. Till slut behärskade de fullständigt hela staden.

Jag beslöt att stanna på sjukhuset. Jag kunde inte annat, trots att familjen var orolig. Jag var läkare och det var min plikt att bistå sjuka. Jag hade svurit eden att vara ”till gagn för de sjuka och försöka avvärja allt som kan skada eller göra dem ont”.

Jag började arbeta på sjukhuset. Vi hade överfullt på alla avdelningar som var öppna. Jag bodde på sjukhuset men stod i daglig kontakt med familjen. Vi fick ingen lön på tre månader. Men efter att IS tillsatt en egen hälsovårdsminister började lön utbetalas.

En ny sjukhuschef utnämndes, som började återinkalla all tidigare sjukvårdspersonal. IS hade egna läkare men de var inte kirurger. I krig behövs kirurger. Sjukhuschefen hade förstås listor på alla läkare. De som vägrade att infinna hotades till livet. De som kom på jobb övervakades. Vi fick inte lämna stan.

På grund av att jag var mitt uppe i studierna tog jag kontakt med universitetssjukhuset i Bagdad. Jag frågade vad jag borde göra. Skulle jag stanna kvar eller försöka fly till Bagdad? ”Nej stanna kvar, för tillfället är du tryggare där än i Bagdad”, sade min handledare.

Patienter dog trots att vi gjorde allt vad vi kunde med de resurser vi hade. IS började blanda sig i.

Augusti månad. Den heta månaden. Situationen på sjukhuset blev värre och värre. Patienter dog trots att vi gjorde allt vad vi kunde med de resurser vi hade. IS började blanda sig i. Inte bara i hur vi skötte vårt arbete, utan också hur vi levde, hur vi iakttog bönestunderna, hur vi såg ut.

I söder pågick häftiga strider. Allt fler IS krigare togs in på sjukhuset. De hade sina egna läkare, för litade inte på oss. Vi kunde se att krigarna inte var irakier eller syrier, utan från många länder. Från Europa, från Amerika, från Afrika, från Asien. Bland de sårade fanns alltså män från Gulfstaterna, från Saudiarabien, Egypten, Libyen, Algeriet. Vi vårdade tyskar, engelsmän, svenskar, kanadensare … alla slags nationaliteter.

"Varför har du inget skägg?"

En dag när jag kom ut på gården mellan två sjukhusavdelningar tillsammans med kollega, stod som vanligt två beväpnade IS väktare där.

”Varför ler du inte när du ser oss?” sade den ena. Han hade lagt märke till att jag ler när jag möter en annan människa.

”Varför? Är du emot oss?” fortsatte han.

”Varför har du inget skägg”, sade andre. ”Att raka skägget är en olydnad mot Allah ta’ala.”

”Att raka skägget är att försöka efterlikna de icketroende”, tillade den förste.

Situationen kändes hotfull. Min kollega ingrep och sade att vi var mycket trötta, vi hade arbetat hela natten, och att de inte hade något rätt att blanda sig i vårt arbete. ”Bestäm inte vad vi ska tycka.”

Den vita läkarrocken väcker ännu en smula respekt, oberoende av vad man annars tror på. För med det lät de oss gå.

Men det var i den stunden, tror jag, som jag beslöt att lämna Mosul.

”När kommendanten skrek ut sina sista order, kunde jag inte uppfatta någonting längre. Väntade bara på smällen och på den brännande smärtan i kroppen.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Det vi mest fruktade var bilbomberna, som först riktade sig mot amerikanare och deras medhjälpare. Eller mot dem som deltog i återuppbyggnaden av infrastrukturen. Alla som hade kontakt med ockupationsarméerna riskerade att bli dödade. Senare var bomberna avsedda för intellektuella eller för polis och militär. De kunde explodera var som helst, på torg eller på gator där folk var församlade.

Läs mera:

Blodigt år i Irak

Antalet soldater i säkerhetsstyrkorna som dödades i Irak under fjolåret var större än år 2009. Nyhetsbyrån AFP har sammanställt siffrorna på basen av officiell statistik från olika ministerier.

Far var en tid arbetslös på grund av den hopplösa och farliga situationen, medan min mor kunde återgå till att undervisa i en grundskola. Hon valde grundskolan för att mina yngre syskon ännu gick i grundskolan och hon ville vara nära dem.

USA:s armé kontrollerade varje del av vår provins. Det fanns checkpoints överallt. Vårt hus blev genomsökt många gånger och vid alla tidpunkter på dygnet. En gång slog soldaterna sönder ytterdörren. En helikopter besköt vårt grannhus med kulsprutor. Det var förfärligt. Jag var då i övre våningen på vårt hus och många kulor slog in genom taket där jag befann mig.

Du kan förstå att det var svårt att sova lugnt efter det. Jag har svåra mardrömmar av det som hände då och det som hände senare. Mina vänner säger att jag är präglad av sorg. Jag känner det också så. Men min pappa brukade säga: Man måste ha kämpat för att kunna erfara lycka.

Det är väl så.

Men jag hatar inte det amerikanska folket. Jag hatar det deras regeringen gjorde mot vårt land. Och jag är uppbragt på Saddam för att han inte gav över ledningen av landet till Tariq Aziz. Det fanns en överenskommelse, stödd av Egypten, Jordanien och Saudiarabien att USA skulle godkänna Aziz som ledare för vårt land. Han var katolik, assyrier och medlem av Baathpartiet; en av Saddams närmaste män och den enda som kanske kunde ha avstyrt den katastrof som sedan inträffade.

Den irakiska armén var upplöst. En ny måste utbildas. Majoriteten av officerarna och underofficerarna skulle vara shiamuslimer i enlighet med befolkningsstrukturen. Officerare i den tidigare armén, som nu var arbetslösa, kallades tillbaka. Det var en fälla, för många av dem skickades ut på påhittade eller verkliga uppdrag för att avrättas. ”Dödade i strid”, ljöd deras eftermäle.

Det rådde inkompetens och korruption på alla nivåer. Och gör det fortfarande.

År 2007, när de amerikanska styrkorna dragit sig bort från gatorna tillbaka till sina kaserner utbröt krig mellan polisen stödd av den reguljära armén och olika banditgäng. De här gängen stred under olika religiösa förtecken.

Ett av de här gängen försökte i vår stadsdel ta över en polisstation. Flera poliser dödades. Polisen kom och arresterade alla unga män i området. Även mig och min bror. Vi måste ställa oss i rad med ansiktet mot en vägg nära vårt hus. Våra familjer kunde se oss genom fönstren. Kommendanten för polisstyrkan var en överste som var ökänd bråkmakare i staden. Han skrek okvädningsord och förbannelser över oss. Vi skulle alla dödas.

Kommendanten skrek åt honom: Håll käften, ynkrygg!

Vi kunde inte se, men vi hörde poliserna ladda sina gevär. Vi muslimer har en mening som vi säger när vi vet att vi ska dö. Omkring mig hörde jag många uttala den meningen. Många svimmande eller föll omkull för att benen inte längre höll. De kommenderades upp på fötter och den psykiska tortyren fortsatte. Jag stod bredvid min bror. Han grät. Han var bara nitton år. Kommendanten skrek åt honom: Håll käften, ynkrygg!

När kommendanten skrek ut sina sista order, kunde jag inte uppfatta någonting längre. Väntade bara på smällen och på den brännande smärtan i kroppen. Så började skjutandet. Men skotten gick över våra huvuden och slog in i väggen. Stensplitter regnade över oss. Alla föll omkull, så jag trodde först att några hade blivit arkebuserade. Men alla levde.

Skenavrättning är något av den värsta psykiska stress en människa kan utsättas för. Stalins polis använde sig av metoden för hjärntvätt. Professor Pavlov – han med hundarna – hade märkt att de betingade reflexer han hade ympat in i sina hundar försvann när hundarna upplevde dödsskräck. Och Dostojevskij drabbades av epilepsi när han som ung medlem av den radikala Petrasjevskijgruppen ställdes inför skenavrättning.

Illustration av skenavrättningen av Petrasjevskijgruppen 1849 Skenavrättning i Ryssland 1849 Bild: Public domain 1849,flykten från mosul,Ryssland,Skenavrättning

Vi lastades på pickups och lastbilar och fördes till en polisstationen. En underofficer tog upp våra namn och vi kastades i en källarcell, fyra gånger fyra meter. Ljus och luft kom från en liten glugg uppe under taket.

Vi var så många i cellen att alla inte rymdes att sitta. Vi fick ingen mat och ingen fick gå på toaletten. Jag kunde se att många var sjuka och bad en av vakterna att skaffa medicin. ”Det är ingen idé”, svarade han. ”Ni ska ändå alla dö.”

Efter tolv timmar i cellen skulle vi flyttas till stadens ökända fängelse för tungt kriminella brottslingar. Alla visste att få kom levande därifrån. En av vakterna kände igen mig och min bror.

”Varför är ni här med de här människorna?”

”Det borde väl du veta. Det är ni som fört oss hit.”

”Men vem tog er hit?”

”Det var ni. Poliserna.”

Under tiden hade min familj kontaktat någon inom poliskåren som den kände och berättat vad som hänt. ”Ni har gripit två medicinestuderande. Varför har ni gjort det?”

Ingen kunde förklara varför vi hade blivit gripna. Bara att vi hade blivit gripna på grund av mordet på poliserna i vårt kvarter. Polisen och militären ville statuera exempel.

En officer hämtade oss upp ur källaren. Han ställde samma fråga som vakten. ”Vad gör ni här? Ni är ju medicinestuderande.”

Jag svarade att det fanns andra studerande bland fångarna, samt en doktor och en ingenjör. Jag berättade vad de hette. ”De har inte haft någonting med saken att göra”, sade jag.

”Det ska du inte lägga dig i”, sade officeren. ”Du ska underteckna det här papperet.”

”Vad för papper?”

Han lade ett papper på bordet framför mig. Jag mådde så illa att jag inte förmådde läsa vad där stod. Jag ville bara komma därifrån så snabbt som möjligt. Så jag skrev under.

När jag skrivit på sade officeren till mig och min bror: ”Om ni lyckas gå hem, gå”. Klockan var elva på kvällen.

På dagen härskade armén på gatorna. På natten US-armén. Det rådde utegångsförbud mellan klockan sex på kvällen och sju på morgonen, och den övervakades av amerikanerna. Pappa och mamma hade ändå tagit risken att möta oss utanför polisstationen trots att de riskerade att bli beskjutna.

På vägen hem blev vi stoppade av en patrull men fick fortsätta efter att far förklarat vad som hänt. Vi hade även med oss doktorn, ingenjören och flera av studenterna i bilen. Vi var tolv personer i en bil för sju. Och vi kom alla lyckligt hem. Vad som hände med de övriga vet jag inte.

Läs mera:

"Motstånd mot USA - men inte nödvändigtvis med våld"

Den irakiske shiamuslimska ledaren Muqtada al-Sadr uppmanar sina anhängare till fortsatt motstånd mot USA - men inte nödvändigtvis med våld. Muqtada al-Sadr har återvänt till Irak efter fyra år i exil och är nu mäktigare än nånsin.

Läs mera:

USA:s trupper lämnar ett sargat Irak

När USA:s president Barack Obama i dag talade för att markera slutet på USA:s nästan nio år långa krig i Irak, menade han att trupperna nu lämnar ett stabilt land. Men förstörelsen efter kriget visar en annan verklighet.

År 2011 hemkallades de amerikanska trupperna. Ansvaret för säkerheten i vår provins övertogs av Iraks egen armé. Det var ett stort misstag att upplösa Saddams armé, för nu kom kärnan i den nya att bestå av tidigare fiender till Saddam som tidigare antingen suttit i fängelset eller befunnit sig i exil.

De var fullständigt inkompetenta, vilket inte minst ”försvaret” av Mosul senare skulle visa. De var bara intresserade av sina militära grader och sin lön. Nån har sagt att det fanns mera militärpersonal med stjärnor på axlarna än utan. Till och med en vanlig soldat tjänade mycket mera än en utbildad läkare

Det rådde, som jag sagt tidigare, anarki i staden. Bilbomber exploderade, gatustrider utkämpades på många håll. En gång när vi skulle genomgå en viktig tentamen utbröt strider strax utanför vårt fönster. Kulor ven genom rummet. Några ville gå därifrån, men vår övervakande lärare sade att ingen fick flytta på sig. Det skulle ses som ett försök till fusk. Men vi fick sätta oss på golvet för att fortsätta att svara på examensfrågorna.

En annan gång föll innertaket, det som dolde ventilationskanalerna, ner över oss. Det var en bilbomb som hade exploderat utanför på gatan. Vi täcktes av gipsmjöl och damm.

Vi tänkte bara på att överleva. På att fokusera på våra studier och överleva. En dag skulle det bli annorlunda. En dag skulle kriget och dödandet ta slut. Vi var tvungna att tänka så, för att inte förlora all framtidstro.

Som jag tidigare berättat motsatte sig min far att jag skulle börja studera. Han hade velat att jag skulle fortsätta i hans firma. Men efter det att jag kommit in på det medicinska kollegiet och gjort goda framsteg där ändrade han sig. Han önskade nu att även mina syskon skulle slå in på samma bana. Det gjorde att vårt förhållande blev mycket bättre.

Till att han ändrat sig bidrog säkert också att det hade blivit nästan omöjligt för honom att göra affärer. Det gick inte att hålla varor i ett lager. De blev omedelbart stulna. Inte heller gick det att garantera att transporter kom fram. Vägen till Bagdad var livsfarlig. Rövarband härjade överallt.

År 2008 blev jag utexaminerad från universitetet. Det firades med två fester. En på kollegiet den första april, med alla medicinare och lärare samt släkt och vänner. En annan tre månader senare, när de slutliga tentamina var genomförda. Den firades i vårt hem med familjen.

Sista studieåret hade bestått av mycket praktik. Jag fortsatte nu att arbeta på samma ställe där jag utfört min praktik. Det var brist på läkare i hela landet så ingen behövde gå utan arbete. Efter att ha gått igenom en två veckors workshop där vi fick lära oss om läkarens rättigheter och skyldigheter kunde jag den 14 januari 2009 börja arbeta självständigt som läkare.

För att vidareutbilda sig måste man genomgå ett program som räcker flera år. Jag anmälde mig till det. Det första året omfattade utbildning inom fyra olika områden: pediatrik, allmänmedicin, gynekologi och obstetrik samt allmänkirurgi. Efter det skulle man arbeta ett år på landsbygden.

Eftersom jag fått så goda vitsord i det landsomfattande slutprovet kunde jag fritt välja min stationering. Jag valde min hemstad Mosul, och som stationering på landsbygden en ort som låg så nära att jag kunde resa hem varje kväll – förutom de gånger jag hade nattjour. Det var många som reste utomlands efter studierna, framför allt till England, eftersom vårt studieprogram var på engelska och följde brittisk standard.

Våra handledande professorer sade oss att vi måste följa vårt samvete och välja vilka vi ville tjäna. ”Vi har utbildat er att tjäna vårt land, men vi kan inte skydda er, och vi förstår om ni för er egen och er familjs säkerhets skull vill flytta.”

Först kunde jag för min egen del inte se mig någon annanstans än hemma i Mosul. Vi hade det svårt, men vi måste hjälpa vårt land. För trots allt lidande kommer vi en dag att kunna uppleva ett annorlunda och tryggare liv. Jag kunde inte föreställa mig att jag en dag skulle sitta i ödemarken på en flyktingförläggning i Finland, utan något att göra och utan att veta om jag skulle få stanna. Varför skulle jag ha velat börja från noll eller under noll, på ett språk som jag inte förstår, på skolbänken som en lågstadieelev, om det inte varit absolut nödvändigt.

En av mina kollegor stannade. Han hade varit framgångsrik, och hade familj och bil. Han hade byggt sig ett eget hus på ett vackert område som han var mycket stolt över. Jag träffade honom i hans hem en gång och han berättade att han var mycket lycklig.

Nu är hans hem förstört och allt han ägde stulet. Han bor på hyra i en liten våning med sin familj. Senast jag talade med honom var han mycket deprimerad, ja förkrossad. Han hade inte fått sin lön på flera månader – arbetsgivaren säger att den blivit stulen. Pengarna går via guvernörsämbetet, och vi vet att guvernören själv har del i stölderna. Han har besökt Sveriges, Englands och Tysklands konsulat för att få visum, utan resultat. Nu säger han att han vill resa till Australien. Jag hoppas, men jag vet inte om det lyckas honom.

Efter året på landsbygdskliniken kunde man börja specialisera sig. Först kallades man junior house officer, sedan blev man graduate doctor, och under specialiseringstiden hade man titeln senior house officer. Jag ville specialisera mig på oftalmologi och alltså bli ögonläkare. Men efter att ha studerat ögonsjukdomar ett halvår fick jag höra att ett magisterprogram för assisterad befruktning (ART) skulle starta i Bagdad. För att komma in på programmet måste man ha specialiserat sig inom urologi.

Jag sammanställde min CV och reste till Bagdad. Året var 2012.

Det blev en krånglig historia. Tolv kandidater skulle väljas till kursen, plus tre stycken som kom in på en extra kvot för att nån anhörig förtryckts av Saddam eller dödats i strid. För att i korthet berätta vad som hände: Jag blev nummer ett i antagningsförhöret men kom ändå inte med. För att jag tillhörde fel befolkningsgrupp, fel religion. Det var en chock för mig. Jag var förtvivlad. Speciellt senare när jag fick höra att fler hade antagits än vad som först hade uppgetts. Många hörde om min sorg och mitt öde och försökte hjälpa mig.

Men det fanns en annan väg. Om jag hade en licentiatexamen i urologi kunde jag komma in på programmet ändå. Den gick att avlägga i Sulaymaniyya, som ligger i det kurdiska området.

Jag fick dokument på mina studieresultat och åkte till Sulaymaniyya. Jag blev mottagen på universitetssjukhuset av en kvinnlig sekreterare. ”Varifrån kommer du”, frågade hon. ”Från Mosul”. ”Talar du kurdiska?” ”Nej.” ”Då har du ingen chans. Den muntliga delen av inträdesförhöret är på kurdiska, och dess vikt är 60 procent av förhöret.”

Jag tackade henne för att hon varit uppriktig mot mig, så att jag inte behövde spilla mera tid på den saken. Men igen: jag tillhörde fel befolkningsgrupp.

Följande år, 2013, skulle ett liknande doktorsprogram starta i Bagdad. Jag hade inte längre stora förhoppningar om att komma med, men beslöt ändå att försöka. Jag var frustrerad för att jag hade förlorat ett år. Jag isolerade mig, läste på nätterna. Mina kollegor var hjälpsamma och tog över en del av mina turer på sjukhuset. Jag lovade dem att jag skulle ta deras senare.

Vi var tolv från Mosul som reste till Bagdad för att delta in inträdesprovet. Fyra månader senare kom resultatet: jag var inte antagen. Också det var en chock. Jag trodde att jag hade klarat mig väl. Av de antagna var en kvinna. Det var första gången en kvinna blivit godkänd att studera urologi på doktorsnivå.

”Du är godkänd. Congratulations.”

Plötsligt byttes rektorn för det medicinska universitetet. Hans sekreterare ringde och berättade att jag var nummer åtta i antagningen. ”Du är godkänd. Congratulations.”

Också det var en chock för mig. Att det var godtycke som styrde intagningsprocessen.

Undervisningen skulle egentligen ske i Bagdad vid dess universitetssjukhus, men på grund att det var livsfarligt för mig att vistas i staden fick jag tillåtelse att göra det första året med tyngdpunkt på allmänkirurgi i Mosul. Många patienter vi fick in var krigsoffer. Även några amerikanska soldater opererades för mindre skador på vårt sjukhus.

Du undrar varför det var farligt för mig som är från Mosul att studera och arbeta i Bagdad? Du vet inte hur det är i Irak, vet du? Nå, för det första avslöjar min dialekt mig genast. Han är från Mosul, han är sunni. För det andra har vi den allmänna situationen med ett läge som påminner om inbördeskrig. Men speciellt för mig, som läkare: om jag som sunni opererar en shia-patient – och patienten kommer sällan ensam utan med beväpnade anhöriga eller med sina soldatbröder – och patienten dör, kan du vara alldeles säker på att mitt liv inte längre är värt någonting.

Så är det, men jag kan förstå att det för er är svårt att förstå alla konflikter och spänningar som släpptes lösa när Saddam försvann.

Läs mera:

Saddam Husseins långa skugga

Militanta islamister kontrollerar nu största delen av nordvästra och centrala Irak och rycker fram mot huvudstaden Bagdad. Samtidigt rapporterar New York Times att jihadiströrelsen Isis inte är ensam om offensiven. Saddam Husseins gamla officerskår spelar en viktig roll.

Läs mera:

"Jag fällde Saddams staty - nu önskar jag att han skulle återvända"

Den irakiske man som filmades i april 2009, då gav sig på den stora Saddamstatyn med slägga, ångrar sig idag. Nu tycker han att Blair och Bush borde ställas inför rätta.

”Varje morgon innan jag och mina syskon begav sig till våra skolor och pappa till sitt arbete samlades hela familjen. Vi tog alla avsked av varandra eftersom vi inte visste om vi skulle ses igen. Varje morgon ett sista farväl.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

I september 2001 höll jag på att läsa för min slutexamen i gymnasiet. Jag hade TV:n på men utan ljud. Plötsligt bröts sändningen av en extra nyhetssändning. Utan att förstå vad som hände, och utan några kommentarer eftersom ljudet var avstängt, såg jag det ena brinnande tornet i New York, och efter en stund, som på en film, hur ett flygplan kraschade in i det andra tornet. Lite senare rasade båda som ett apokalyptiskt scenario ur någon katastroffilm.

Vi trodde att det var en konspiration av den amerikanska regeringen eller av CIA. För vi trodde inte att någon annan skulle kunna utföra något sådant. Att samtidigt attackera World Trade Center, Pentagon och Vita huset på det spektakulära sättet – vem annan skulle kunna göra något sådant? Även min familj trodde detsamma.

Vi förstod genast att Irak skulle få skulden. Visserligen ledde spåren till al-Qaida och talibanerna i Afghanistan, men Irak, Iran och Nordkorea inkluderades i det som president George W. Bush kom att kalla ”ondskans axelmakter”.

Med stöd av ett FN-mandat fick en internationell expertgrupp möjlighet att undersöka om vi hade de massförstörelsevapen som USA hävdade. De kom också till min skola och tog prover och fotografier i alla våra laboratorier. Till USA:s förtret hittades ingenting. Trots det fortsatte USA att hävda att de fanns, och att stridsgaser och kemiska eller biologiska vapen tillverkades i mobila anläggningar som kunde gömmas för inspektörerna från FN.

I en berömd scen från ett möte i FN:s säkerhetsråd visade USA:s utrikesminister Colin Powell bilder av de här anläggningarna med orden: "there can be no doubt that Saddam Hussein has biological weapons and the capability to rapidly produce more, many more." Vartill den franska utrikesministern Dominique de Villepin replikerade: ”I don't believe you.”

När invasionen av vårt land började den 20 mars 2003 med kodnamnet Operation Iraqi Freedom var jag 18 år gammal. Så gott som hela min barndom hade bestått av krig. Det var något vi hade varit tvungna att leva med. Vi trodde inte att det skulle bli annorlunda nu. USA och dess allierade hade kunnat avlägsna Saddam under Kuwaitkriget men gjorde det inte. Så varför skulle det bli annorlunda nu.

Men när B-52-bombplanen fällde sina bomber över de militära installationerna i min hemstad förstod vi att det skulle bli annorlunda. Verkningarna av bombningarna var fruktansvärda. Det var som på film. Jag vet att jag använder det uttrycket ofta, men för någon som inte upplevt B-52 och deras bomblast är det det närmaste jag kan komma. Det var som en jordbävning. Och det skulle bli värre.

Likadana AGM-86 ALCM-missiler som fälldes över Mosul monteras på ett B-52 bombplan AGM-86 ALCM misiler monteras på ett B-52 bombplan Bild: Public domain / Wikimedia AGM-86 ALCM,Boeing B-52 Stratofortress,bombplan,flykten från mosul,missiler

Universitetet stängdes medan kriget pågick och allting stannade. Som 18-åring kunde jag ha blivit inkallad i armén, men eftersom jag redan studerade blev jag frikallad. Jag bodde hemma, och precis som under tidigare krig funderade vi om vi skulle flytta eller stanna kvar. Hela familjen var i chock. Vi förberedde oss för det värsta. Men vart skulle vi fly? Kriget fanns nu överallt, och i Mosul hade vi i alla fall en liten möjlighet att kunna köpa mat och förnödenheter.

I början var de enda nyheter vi fick Saddams nyheter. Vi hade inga mobiltelefoner, fjärrsamtal till utlandet fungerade inte och satellitmottagare var förbjudna. Det dröjde emellertid inte länge innan vi fick nyheter från de amerikanska baserna. Men det var svårt att veta vad som hände i Bagdad, eftersom alla nyheter var censurerade.

I TV såg vi Saddam själv tillsammans med sin specialstyrka Saddams martyrer delta i slaget om flygplatsen i Bagdad. Även hans söner syntes i TV kriga mot de amerikanska fallskärmssoldaterna. Den som behärskade flygfältet kunde kontrollera hela landet.

Tack vare släktingar i Bagdad fick vi lite nyheter utifrån. De berättande helt andra saker än Saddams TV. Andra tider var vi helt utan nyheter. Det vi hade att hålla oss till var rykten av olika slag. Att soldaterna deserterade. Att flygfältet var intaget. Vi trodde inte på det. Vi var tvungna att tro det vi alltid hade trott: att Saddam skulle klara sig ur kriget.

Berömd eller beryktad blev Iraks informationsminister Muhammad Saeed al-Sahhaf (i USA kallades han Comical Ali – till skillnad från Chemical Ali). En dag såg vi honom i TV lägga ut texten om att de amerikanska styrkorna befann sig på flykt och att fallskärmssoldaterna på flygfältet var omringade och att de som inte begick självmord skulle bli tvungna att kapitulera. Men det han inte såg, men som hela landet såg och även kameramannen såg, var att bakom hans rygg rullade en kolonn amerikanska pansarvagnar. Han var tvungen att ge sig iväg i all hast.

När vi sedan såg horder av utmattade soldater på flykt – de hade kastat sina vapen och sina uniformer och vandrat eller sprungit hela vägen från Bagdad – förstod vi att kriget var förlorat.

I jämförelse med Bagdad och Basra kom Mosul emellertid lätt undan bombningarna. Turkiet tillät inte amerikanska bombplan att använda de turkiska flygbaserna för att bomba Mosul. Staden hade tidigare tillhört det ottomanska väldet och Turkiet anslår fortfarande i sin statsbudget en turkisk lira varje år till staden. Flyganfallen kom från Jordanien, från Kuwait och från hangarfartyg i Medelhavet.

Kriget var likväl en katastrof. Alla krig innebär katastrof.

En upprörande detalj i kriget inträffade när Saddamstatyn vid Firdos torget störtades. Inte det att statyn vräktes omkull (det lyckades ju inte helt utan statyn blev liksom Saddams ande över landet hängande på hälft) för vi älskade inte Saddam men hatade honom inte heller. Han var, och han hade varit ett faktum. Saddam hade varit den institution som hållit samman landet och hade på många sätt främjat humanitet, bildning och rättvisa.

Nej det som upprörde oss var att en amerikansk soldat täckte Saddams ansikte med en amerikansk flagga. Det var ett slag i ansiktet på oss. Förmodligen förstod soldaten som hade gjort det att han hade skymfat hela det irakiska folket. I en TV-sekvens hör man den jublande massan på torget plötslig tystna. Flaggan ersattes snabbt med en irakisk.

Amerikansk soldat virar en amerikansk flagga runt staty av Saddam Hussein Bild: Public domain flykten från mosul,Gulfkriget,Saddam Hussein,soldater,staty

Men amerikanarna gjorde så många fel. Så stora misstag. Otroligt att de inte förstod att bättre hantera den situation de hade skapat. De tycktes fullständigt sakna förståelse för vår historia, vår kultur och våra nationalkänslor. Eller så förstod de fullständigt vad de gjorde genom att medvetet skapa ”a creative mess”; ett kaos ur vilken en stark irakisk stat svårligen igen skulle kunna resa sig.

Kriget i Mosul tog slut den 11 april 2003 i och med att den irakiska femte armén kapitulerade, två dagar efter det att Bagdad hade kapitulerat. Under kriget hade allt liv avstannat. Skolor och universitet var stängda. Vi stannade hemma. Allt hade hänt så snabbt och så oväntat. Nu gällde det att försöka återgå till livet igen.

Att återgå till ett ”normalt” liv var otänkbart. Plötsligt hade vi nya härskare. Men när Saddam var borta utbröt en stöldvåg utan like. Butiker plundrades. Det fanns ingen armé, ingen polismakt längre. Även skolor, sjukhus och offentliga byggnader plundrades.

Eftersom allt hade tillhört Saddam och Saddam var borta var det som om statlig egendom inte skulle ha tillhört någon längre. Den enda sammanhållande institutionen var moskéerna. De gjorde nu många goda saker. De uppmanade via sina högtalare människorna att bilda medborgargarden för att stoppa plundringarna.

Eftersom det fanns vapen i de flesta familjer började vapenförsedda civilpersoner patrullera på gatorna. Dessutom fanns det vapen överallt som irakiska soldater lämnat efter sig. Varje stadsdel upprättade ett eget garde som patrullerade på gatorna dag och natt.

Man kunde säga att det fanns tre slags mänskor. Det fanns de frisläppta brottslingarna som fullständigt samvetslöst bara ville roffa åt sig. (Vi vet precis vilka de var och de har aldrig blivit straffade.) Det fanns de som ville skydda privat och allmän egendom. Och så fanns det den stora gruppen däremellan som bara såg på utan att göra vare sig det ena eller det andra.

Efter att eldupphöret trätt i kraft gjorde vi en biltur med min pappa, min farbror och min yngsta bror för att se vad som hänt. Vi grät alla i bilen. När jag såg universitet och dess klinik kollapsade jag. Allt var så förstört.

Nästa dag ville jag gå till universitet för att se vad som fanns kvar. Jag träffade andra studenter och gick med i ett medborgargarde för att skydda universitet. Mamma försökte hindra mig – ”gör inte det”, sade hon. ”Du vet ju inte hur man använder vapen.” Pappa tyckte att det var rätt det jag gjorde.

Nu efteråt kan jag tycka att jag förlorade omdömet. Men jag ville att allt skulle bli bra igen. Och jag bar aldrig vapen eftersom jag inte vet hur de används och var rädd för att jag skulle skada någon oskyldig om jag började använda ett.

Vi önskade inte att det här skulle hända, att the bad guys skulle ta över vår stad, råna banker, plundra sjukhus, skolor och hotell. Skjuta civila.

Det finns i vår rättsuppfattning en tradition (och som kanske är universell), som ger barnen arvsrätt till faderns egendom. I vår kultur hade Staten varit Fadern, och all egendom, det vill säga all statlig egendom, skulle fördelas rättvis bland allt folket. Det här predikades nu i moskéerna och det bidrog till att få slut på plundringarna. Moskéerna gjorde även en annan god sak:

Under Kuwaitkriget kom många soldater hem med stulen egendom. Bilar, elektronik – en av min mosters bekanta kom hem med ett helt hus. Efter det började det gå ett rykte att de som hade stulit bilar ofta omkom i bilolyckor. Min mosters bekantas hustru dog oväntat i en sjukdomsattack. Själv straffades han för ett brott som han inte hade begått.

Folket trodde att det var gud som hade straffat tjuvarna – att det var Allahs vilja. Stöld är ett mycket allvarligt brott enligt Koranen. Moskéerna utnyttjade nu det här ryktet och uppmanade via sina högtalare folk att lämna tillbaka sitt stöldgods till dem.

Eftersom jag var med i en kvartersgrupp som försökte upprätthålla ordningen i vår stadsdel åkte vi runt till moskéerna och fann många saker som hade stulits. Åttio till nittio procent kunde återbördas. En dag kom det en ångerfull person till sjukhuset med något som han trodde var en TV och ville sälja den till oss. Men han var inte säker på att apparaten fungerade, åtminstone hade han inte lyckats få den att fungera. Vi erbjöd 50 amerikanska cent för apparaten (vilket var mycket pengar, det motsvarade 20 liter bensin) och han nöjde sig med det.

Det var inte en TV, det var en del av en ultraljudsapparat, värd tusentals dollar.

Sedan kom de kurdiska peshmergakrigarna. De kurdiska områdena hade inte bombats av USA-alliansen eftersom kurderna stred på samma sida som de. Nu kom de som segrare till oss. De betedde sig som segrare, plundrade och stal allt vad de hann. De förde bort lätta vapen, tunga vapen, bilar. Från sjukhuset tog de våra ambulanser.

Vi trodde att kurderna skulle förstöra hela stan. De tog allt – eller brände det. De civila stadsdelspatrullerna var tvungna att börja strida mot de kurdiska, illa organiserade styrkorna. Moskéerna uppmanade kurderna att hjälpa oss, inte slåss mot oss.

Fler och fler anslöt sig till medborgargardena. Också före detta soldater med stridserfarenhet kom och hjälpte civilstyrkorna. Det utbröt strider gata för gata. På en gata blev kurder i en bilkonvoj instängda. De brände allt omkring sig. Hela gatan. Gatukriget pågick tre – fyra dagar. Inför hotet att möta ökat motstånd gav sig kurderna emellertid till slut av.

Sist kom amerikanarna. Då hade det gått en vecka, tio dagar sen kriget tog slut. De försökte införa lag och ordning i staden, utan att lyckas.

I början var vi inte inställda på konflikt med amerikanarna. Eftersom jag kunde engelska kunde jag diskutera med dem. De var förvånade att vi betraktade dem som erövrare och ockupanter. Själva såg de sig som befriare. De tyckte att vi var otacksamma, så mycket som de hade offrat i pengar och liv. Men vi hade inte bett om det.

Amerikanarna tycks tro att kapitalism och demokrati är lösningen på alla problem och att demokrati kan införas med våld och vapen. De är illa inlästa på historien.

Amerikansk soldat patrullerar i Mosul 8.12.2005 Amerikansk soldat patrullerar i Mosul 8.12.2005 Bild: Public domain 82nd Airborne Division Artillery,amerikansk soldat,flykten från mosul,Gulfkriget,Irak,Irakkriget,Mosul,patrull,soldater

Jag kom bra överens med en av sjukvårdarna och kunde rekvirera sjukvårdsmaterial från honom – vi led ju brist på allting. Jag blev också erbjuden att arbeta som tolk för amerikanarna. Jag skulle ha fått 400 dollar i lön per månad. Det var en astronomisk summa. Tio gånger mer än vad mina föräldrar förtjänade tillsammans.

Men två år senare hade det blivit omöjligt att samarbeta med amerikanarna. De rester av Saddams armé som då ännu gömde sig i staden började döda alla som idkade samröre med ockupanterna. Tolkarna som sedan anlitades kom från andra städer och länder, kunde vi höra på dialekten. De var kurder, shiamuslimer, eller kom från Egypten, från Jordanien.

Ockupanterna hade mer pengar än medmänsklighet.

Vi hade hoppats att det skulle bli bättre när amerikanarna ersatte kurderna, men det blev sämre. Eftersom vi inte kunde ha att göra med dem, litade de inte på oss. Det låg döda överallt. Man kunde se flera kadaver varje dag. Vi såg människor bli kidnappade. Såg människor bli avrättade. Det hände till och med på sjukhuset. Det var omöjligt att förstå varför. Ibland satt det en skylt på liket. Översättare. Tolk. Amerikas lakej, etc.

Vi vågade inte komma i närheten av de döda. Det var bara USA:s bepansrade fordon och ambulanspersonalen som kunde forsla bort liken. Det hände att de var apterade med sprängladdningar. Eller så satt det någon prickskytt någonstans och väntade på att någon US soldat skulle komma förbi. Jag och min kamrat blev en gång beskjutna när vi ville hjälpa en sårad och döende i ett gathörn. Jag tror att det var varningsskott.

Vem var fiende, vem var vän? Vi visste inte och de visste inte vem man kunde lita på. Vi levde med åsynen av bortslitna huvuden och lemmar för våra ögon. Även USA-armén sköt på alla som enligt dem föreföll misstänkta.

Många gånger var jag nära att bli dödad. Jag kunde emellertid inte berätta det för mina föräldrar. De skulle ha blivit ännu mer oroliga. En gång blev vi beskjutna när vi var på väg hem i bil med pappa. Flera kulor träffade bilen utan att skada någon av oss. Jag kunde se att många amerikanska soldater var ytterligt nervösa och tycktes befinna sig nära ett psykiskt sammanbrott.

Det cirkulerade ett rykte att Saddams söner fanns i Mosul och att en belöning på 40 miljoner dollar var utfäst för den som förrådde eller avslöjade dem. Och mycket riktigt, de hade gömt sig i ett hus nära det ställe där min faster bodde med sin familj. Ägaren till huset hade avslöjat dem. Huset angreps med Apache-helikoptrar och förstördes. Det hände den 22 juli 2003.

Det var en chock för oss att sönerna dödades så nära oss. Vi var mycket rädda. Det var också en chock när TV visade bilderna av den tillfångatagna Saddam. Vår ledare, förnedrad av sina besegrare.

Vi hade trott att seden att hänga upp sina fienders huvud på en påle inte fanns längre. Nåväl, hans huvud hängdes inte upp, men han hängdes ut, till allmänt och världsvida beskådande.

Tre – fyra månader efter att kriget tagit slut öppnades universitet och skolorna. Varje morgon innan jag och mina syskon begav sig till våra skolor och pappa till sitt arbete samlades hela familjen. Vi tog alla avsked av varandra eftersom vi inte visste om vi skulle ses igen. Varje morgon ett sista farväl. Sedan körde pappa oss alla i tur och ordning till våra skolor, och på kvällen samma sak i omvänd ordning.

Första året på medicinska kollegiet är i huvudsak inriktat på anatomi. I stort sett kunde vi fortsätta där vi hade slutat, med samma lärare och samma studenter. Endast några få saknades. En av mina studiekamrater dödades för att han var shia. Jag hade inte haft någon aning om att han var shia. En annan som hade rest till Bagdad för att doktorera kidnappades och dödades. För att han var sunni. Sådant hände hela tiden.

För att studera anatomi och dissekera kroppar behöver man lik. Man skulle kunna tycka att det hade funnits gott av dem nu, men läget var det omvända. Tidigare hade universitetet fått döda kroppar från Indien eller Pakistan, eftersom lagen förbjuder anatomiska studier och dissekering av irakier. Nu gick det inte att få tag på döda, varför varje kropp måste återanvändas år efter år. Det låter makabert och det var det. Mitt i dödens väntsal hade vi brist på döda.

Andra halvåret av 2003 och år 2004 var, jämfört med senare tiders erfarenheter, ändå ganska lugna. Vi har ett ordspråk som säger att har man sett döden är det lätt att acceptera feber. År 2005 började katastroferna som ledde fram till det kaos som råder idag. Orsaken var politiska felbedömningar, maktlystnad, korruption och total inkompetens.

Den första tiden var vår provins Nineve underställd militära guvernörer, de amerikanska generalerna David Petreaus och Carter Ham. År 2005 fick den första ”demokratiskt” valda guvernören. Tro inte att det var ett demokratiskt val, det vet jag för jag var en av dem som övervakade valet. Och tro inte att det gjorde saken bättre. Tvärtom.

Det största misstaget som gjordes var att maktens skulle delas mellan alla befolkningsgrupper. Tidigare hade vi alla uppfattats som irakier. Nu indelades allt och alla. Alla definierades som tillhörig någon grupp, någon underavdelning av nånting annat. Du var sunni- eller shiamuslim. Du var religiös eller icke-religiös. Du definierades som assyrier, armenier, kurd eller kristen. Du var från provinsen Bagdad, Nineve, Basra, Saladin, Karbala, Muthanna, etc.

Utanför medicinska kollegiet i Mosul. 23.3.2006. Foto: Omar. Mosul Medical Collage 23.3.2006 Bild: Svenska Yle / Omar flykten från mosul,Mosul,universitet

USA lyckades fullständigt splittra ett tidigare tämligen enat folk. Söndra och härska, i enlighet med den gamla romerska härskartekniken.

Efter det att amerikanarna gett över makten till lokala makthavare styrdes landet av ett råd som bestod av 25 politiska amatörer, valda på ett år. Och de skulle turvis vara rådspresidenter en månad i taget, i bokstavsordning. Efter ett år hölls det val.

Vi fick en demokrati som var en parodi på demokrati. Våra ockupanter, USA och England, har två partier som styr landet. Trodde de att samma skulle gälla för oss? I det första valet, ackompanjerat av bilbomber, vägbomber, självmordsbombare, fanns det ett hundratal partier. Jag tror att dödandet uppmuntrades uppifrån.

Tidigare hade Irak varit en i huvudsak sekulär stat. Nu blev det religiösa och irrationella ställningstaganden som definierade partierna. Lokala ledare som tidigare varit totalt irreligiösa började uppträda med religionen som täckmantel. Ett hyckleri utan like. Religionen blev ett carte blanche att göra vad man ville.

Hur kan du ha demokrati ifall du ser och behandlar din motpart inte som en konkurrent utan som en dödsfiende. När sunnipartiet (som var Baath-partiets arvtagare) insåg att det inte skulle vinna valet uppmanade de sina anhängare med hot om dödsstraff att bojkotta valet. Det var med tanke på landets framtid ett stort misstag. I stället för partier fick vi en mängd politiska fraktioner som alla försökte eliminera de andra. Styrda av låtsasreligiösa ledare utan erfarenhet av politik.

Det var också en chock för oss. Inte hade vi tidigare vetat vem som var shia och vem som var sunni, vem som var det ena och det andra. Vi visste inte att landets majoritet är shiamuslimer. Jag hade haft judiska, kristna, kurdiska, assyriska och armeniska vänner. Nu delades all befolkningen in i etniska och religiösa grupper. Vi styrdes av, tyckte jag, en militär-teokratisk byråkrati.

Man kan säga att det året, år 2005, kollapsade politiken.

”Flyganfallen kom så ofta att vi till slut flyttade ner i källaren. Vi hade en liten gasplatta och levande ljus. Jag grät och saknade min skola.”

Det här är Omars berättelse, nedtecknad av Fredrik Lång

Denna berättelse är historien om Omar (fingerat namn), så som han berättat den för sin vän, författaren Fredrik Lång, som tecknat ned hans berättelse. Berättelsen är delad i 8 kapitel, plus en epilog. Samtliga avsnitt hittas i slutet av artikeln.

Berättelsen är Omars, så som hans liv gestaltat sig, och så som han upplevt de händelser som format hans liv.

Samtidigt är det en kollektiv berättelse. Ett levnadsöde som delas av hundratusentals, rentav miljoner, människor som idag befinner sig på flykt eller är nyanlända i främmande land.

Yle förmedlar nyheterna om händelserna som formar dessa levnadsöden. Vi ville nu också förmedla ett av dessa öden, som förändrats som en konsekvens av nyhetshändelserna.

Kommentarerna är avstängda i kapitlen, men diskussion och kommentarer välkommen i artikeln med intervjun med Omar och Fredrik Lång.

Det går också att ladda ner och läsa webboken på en läsplatta. Ladda ner här i önskat filformat: epub (generiskt eboksformat) | mobi (används bl.a. av Kindle). | pdf (sidbrytning anpassad till A4).

Fredrik Lång Författaren Fredrik Lång Bild: Förlaget Fredrik Lång

Yle-arbetsgrupp: Janina Jansson, dramaturg vid Radioteatern, Sebastian Bergholm, webbproducent vid kulturredaktionen, Ida Fellman, redaktör för Yle Arkivet, Mikael Hindsberg, konceptutvecklare för Svenska.yle.fi, Mette Nordström, utrikeschef vid Yle Nyheter

Jag föddes i Mosul i mitten på åttiotalet. I sommarhettan. Jag föddes som den första i en syskonskara på sex barn. Jag har fyra bröder och en syster. Min syster som är tolv år yngre än jag är den yngsta i skaran.

När jag föddes hade kriget mot Iran pågått i flera år. Under en stor del av mitt liv har jag levt med kriget på nära håll. Men att det pågick ett krig under mina första år förstod jag förstås inte då. Det var knappt om saker och ting, de vuxna oroade sig för vad dagen och morgondagen skulle föra med sig, men det liv vi levde var för mig det enda livet. Jag hade inte upplevt något annat.

Irankriget kändes alltså väldigt avlägset. Det försiggick för det mesta som ett utdraget ställningskrig vid fronterna, utan att något avgörande kom till stånd. Kriget avslutades 1988 på grund av att båda sidorna då var så utmattade och utarmade att inga förändringar, varken politiskt, territoriellt eller i form av skadestånd, utmättes.

Det var ett fullständigt meningslöst krig och en katastrofal felbedömning av Saddam Hussein. Trots det lyckades han tack vare sin effektiva polisapparat hålla sig kvar vid makten. Och genom att två år senare kasta sig in i ett nytt, katastrofalt krig.

Kriget mot Iran påverkade mig främst – trots att jag inte har något minne av det – av att min far var inkallad och stred både vid fronten och senare i underhållstrupperna. Han var alltså tvungen att uppleva krigets fasor i den främsta linjen, och känna samma skräck som sina kamrater för gasanfallen och beskjutningen med artilleri och missiler. Hans tjänstgöring räckte allt som allt tolv år: först fyra år som värnpliktig och sedan åtta år i kriget.

Min mamma hade fått en ekonomisk utbildning på institutsnivå. Hon undervisade på universitet.

Vår familj var vad vi kallade en storfamilj. Den bestod av mina föräldrar, mina bröder, mina morföräldrar och en farbror. Morföräldrarna tog hand om oss barn medan mamma undervisade och pappa var i kriget. När min bror var ett år och jag fem fick jag ta hand om honom. Jag lekte med honom, gav honom mat, bytte blöjor och vaktade honom medan han sov. Mina övriga syskon föddes senare. Vi bodde i ett hus, byggt som ett atriumhus, med en liten trädgård i mitten.

Efter kriget blev min far affärsman. Han köpte och sålde maskiner och reservdelar. På grund av alla krig och embargot var det svårt att hitta maskiner och reservdelar. Däremot var det lätt att hitta köpare. Jag började i lågstadiet när jag var sex. Man kunde välja mellan att gå i pojkskola eller att gå i en blandad; mina föräldrar valde pojkskolan för att den låg närmast. Före det gick jag två år i Kindergarten.

Jag var lycklig i skolan och älskade mina skolböcker. Jag sov med dem i sängen.

Två dagar innan vi skulle gå upp i vår mellanexamen utbröt Kuwaitkriget. Jag blev mycket olycklig. Jag hade läst flitigt och var övertygad om att mitt prov skulle gå bra. Och så kom kriget. Skolan stängde och vi uppmanades att hålla oss hemma. Det var första gången jag upplevde kriget på riktigt, för nu bombades även Mosul.

Första gången vi hörde den skrämmande alarmsignalen, som tjöt och tjöt, var vi alla förutom far i chock och visste inte vad vi skulle göra. Vi var illa förberedda, trots att den amerikanska uppladdningen hade skett under lång tid. Vi hade ingen aning om vilka slags vapen som skulle användas mot oss: konventionella, gas- eller nukleära vapen.

Vi plockade åt oss allt vi hade i matväg och vatten och rusade ner i källaren. Jag höll hårt om skolväskan och stängde in mig med de andra. Där blev vi sittande i mörker och lyssnande efter detonationer tills ”faran över” signalen ljöd.

Flyganfallen kom så ofta att vi till slut flyttade ner i källaren. Vi tätade alla fönster med plast ifall det skulle bli gasanfall. Kasernerna, kraftstationerna och broarna var mål för många bomber – amerikanarna använde precisionsbomber. Vi hade en liten gasplatta och levande ljus. Jag grät och saknade min skola. Jag ville gå upp i min examen. Mamma sa att hon är ju universitetslärare, hon kan hålla examen med mig.

Så vi gjorde det.

Efter en tid flyttade vi ut på landsbygden, till ett hus som min farbror hade hittat. Det var inte ett riktigt hus utan en ladugård med väggar av soltorkad lera och tak av plast. Vi ville komma bort från bombningarna. Min far var också rädd för att bli mobiliserad igen och ville hålla sig undan. Vår farbror som var för gammal för kriget stannade kvar i stan för att se till huset.

Vi bodde fyra månader i det primitiva huset. Det kändes både som en katastrof och som en spännande och annorlunda upplevelse. Det var vinter och kallt på natten. Vattnet vindades upp ur en smutsig brunn och kokades. Maten bestod av ris, kikärter och bönor.

Mamma var gravid och skulle föda min tredje bror. Det fanns inga barnmorskor och förstås inget sjukhus i närheten, så pappa beslöt att köra henne till Mosul för att föda. Men sjukhusen var mest bara för militären. Det innebar en stor risk att resa till Mosul – militärposteringar fanns överallt – men han måste för mammas och barnets skull ta risken. Han hoppades få tag i en barnmorska i tid.

Vägen till Mosul hade blivit bombad. Det upptäckte inte pappa i tid utan körde ner i en krater. Bilen slog runt några gånger men både mamma och pappa var oskadda. Min bror föddes hemma hos en barnmorska. Båda mådde väl efter förlossningen.

Den sista februari tog kriget slut och vi kunde återvända hem. Vår grannes hus var fullständigt utplånat, men vårt stod kvar. De flesta fönster var krossade. Väggarna hade fått stora sprickor. Det tog många dagar att städa upp allt och återvända till ett normalt liv igen. Ingenting var stulet, men regnen och dammet hade dragit in genom de öppna fönstren.

På skolan sade lärarna att vi hade haft skollov och att det var väl trevligt? Sju månader skollov mitt under läsåret.

Efter kriget blev handelsembargot mot vårt land ännu strängare. Det var brist på allting. Tidigare hade vi fått ett mellanmål i skolan – det var slut med det nu. Våra skrivhäften var gjorda av uselt papper. Vi hade inte ens pennor och gummin. De ansågs vara strategiskt material. Grafit kunde användas som moderator i kärnreaktorer, och av gummi kunde man göra allt från bildäck till isoleringsmaterial för elektriska ledningar.

Men uppfinningsförmågan är stor hos människan, och smarta personer hittade på surrogat för alla möjliga ting. Det var egentligen en ganska bra sak: Iraks egen industri kunde ersätta mycket sådant som vi hade importerat tidigare.

De fanns också andra restriktioner och begränsningar. Vi kunde inte resa utomlands, och om någon ville flytta till en annan stad eller provins måste den ha särskilt tillstånd för det.

Lönerna inom de statliga institutionerna sjönk så lågt att mamma sade att det inte är någon idé att arbeta längre. Hon hade ju nu också en allt större barnskara att ta hand om. Pappa fortsatte att köpa och sälja maskiner och utrustning. Det lyckades av allt att döma ganska bra, för när jag gick i fjärde klass kunde vi flytta till ett större hus med många rum.

Trots nederlaget mot USA:s och de allierades styrkor lyckades Saddam Hussein stärka sin position genom att skylla på andra och rensa ut all opposition ur militären och säkerhetsstyrkorna. Han skapade en ny organisation med modell från Sovjetunionen och DDR: alla skulle spionera på alla, barn skulle ange sina föräldrar, information skulle bytas mot fördelar.

Många var rädda för det nya angiverisystemet och föräldrarna överförde rädslan på sina barn. Alla uppmanades att gå med i Baath-partiet – även shiamuslimer. Vicepresidenten var shia. Det fanns också en ungdomsorganisation som man kunde gå med i när man kommit upp i högstadiet. De mest hängivna gick vidare till organisationen Fedayeen Saddam – de som offrar sig för Saddam.

Det uppstod en elit som kallades ”Saddams vänner” för vilka mycket var möjligt och mycket tillåtet.

Irak var på den tiden en sekulär stat. I princip rådde religionsfrihet. Jag hade både judiska och kristna vänner. Judarna finns inte längre kvar Mosul. Det fanns speciella skolor för koranstudier. I själva verket var Saddam mera rädd för de religiösa rörelserna är för de politiska. Därför var kontrollen över moskéerna och koranskolorna extra sträng. Han var rädd att Iran och Saudi-Arabien med hjälp av religiösa ledare skulle blanda sig i inrikespolitiken. Vi läste förstås också Koranen; den klassiska arabiska texten med förklaringar.

Vi hade ledig dag på fredag. Judar och kristna kunde fira sina egna helgdagar, men då måste de kompensera det senare.

Jag gick sex år i grundskolans lågstadium. Under loven hjälpte jag till i pappas firma. Jag fick hålla uppsikt över lagret och se till att människor som kom och gick inte stal någonting. Jag fick följa med till leverantörerna och lära mig hur inköpsförhandlingarna gick till.

Pappa gav mig lite pengar som jag kunde köpa choklad och tuggummi för, jag fick ett bord, och kunde sälja det jag köpt i partiaffären åt kunder som kom förbi på gatan. Jag fick en uppfattning om vad jag skulle köpa för att kunna sälja till bättre pris, jag hade många idéer om det, och jag lärde mig de enklaste grunderna i bokföring. Jag fick helt enkelt en förståelse för marknadens mekanismer.

Jag fick allt mer ansvar för den här verksamheten och kunde själv använda de pengar jag förtjänade. Jag kunde köpa mina skolböcker och övriga skolsaker själv. En gång ville jag byta leverantör eftersom jag tyckte att en annan kunde erbjuda bättre varumärken som jag trodde skulle vara lättare att sälja. Pappa sade att man inte ska byta, det är att bryta ett förtroende och ett affärsförhållande. Jag bytte i alla fall och min pappa stödde mig.

Det gick bra, så när jag var elva år kunde jag öppna en egen liten Mini-shop. Människorna tyckte om att köpa godis och småsaker av mig. På så sätt kunde jag försörja mig själv och även bidra lite till familjens försörjning.

Efter de sex åren i lågstadiet flyttade jag till högstadiet i en annan skola. Eftersom jag tyckte om skolan, tyckte om att läsa och var bra i räkning, fick jag goda vitsord. I slutet av varje årsklass hölls ett prov sammanställt av undervisningsministeriet och som var samma för hela landet. Jag blev nummer ett i vårt skoldistrikt.

Mina lärare var mycket stolta över mitt resultat, till och med mera stolta än vad jag var. De tänkte förstås på skolans rykte. Varje år skulle eleverna också välja en idealelev för varje årsklass, och jag blev utsedd till idealelev under hela tiden i högstadiet. Men jag hade ingen idé om min framtid och vad jag skulle göra efter skolan.

Min far tyckte att jag skulle fortsätta på affärsbanan, eftersom jag redan hade en viss erfarenhet av att göra affärer. Min mor tyckte att jag, eftersom jag var bra i skolan, skulle fortsätta mot gymnasium och universitet. I vår familj är min farbror äldst, och han skulle alltid rådfrågas när det gällde viktiga avgöranden.

En kväll kunde jag höra min far och min mor diskutera häftigt. Det gällde min framtid. Min far framhöll, hörde jag, att lönerna inom undervisning och förvaltning är så usla att det är omöjligt att försörja en familj på den. Det måste förstås mor hålla med om, men sade att universitetsutbildning ändå öppnar långt fler möjligheter, och ingenting ju hindrar någon att göra affärer även om den har examen från ett universitet. Bortkastad tid, tyckte pappa. Nej, inte alls, sade mamma, han får lära sig så många nya och nyttiga saker.

Diskussionen slutade med ett häftigt gräl – jag satt bakom dörren och lyssnade – där mamma till slut sade att hon skiljer sig och tar mig med ifall det inte blir som hon vill. När hon även fick medhåll från min farbror, så det blev som mor ville. Jag skulle fortsätta att studera.

Det fanns två gymnasier att välja mellan. Det normala, samt ett gymnasium för begåvade elever. Det senare är en elitskola, en för pojkar och en för flickor, och det fanns när jag började bara tre av dem i hela landet. En i Mosul, en i Bagdad och en i Basra.

För att bli antagen måste man genomgå ett inträdesprov av samma slag som till högstadiet, men mycket svårare, samt ett IQ test. De som hade 95 procent eller mer av svaren rätt kom in. För dem som tillhörde ”Saddams vänner” räckte det om de hade 90 procent rätt. Till min skola godkändes 100 elever för en sexårig utbildning.

Elitskolorna stod under Saddams speciella beskydd och hade stora resurser. Vi fick förstås läsa alla de vanliga humanistiska gymnasieämnena som språk (franska och engelska), litteratur, historia, konst, musik; samt naturvetenskapliga ämnen som matematik, fysik, kemi, geologi, datakunskap. Vi hade välutrustade laboratorier för kemi och fysik, för språk och för datakunskap. Vi hade också en egen teater, en biograf där vi tittade på dokumentärer, ett omfattande bibliotek och en sporthall.

Det var på det hela taget en utmärkt skola och jag älskade den. Jag uppfattade det som ett stort privilegium att gå i skola. Undervisningsmaterialet var gratis, men vi måste betala en terminsavgift på 90000 dinarer – cirka 25 dollar. Dessutom kostade mina bussresor 1000 dinarer varje månad.

Vid slutet av varje läsår hölls ett gallringsprov som sållade bort de svagaste eleverna. När jag började var vi 100 elever på klassen. När vi utexaminerades sex år senare var vi 55 kvar. Jag var då aderton år gammal. Studentmössa som jag sett att eleverna här får efter sin slutexamen hade vi inte.

Efter sex år på gymnasiet kunde jag börja på Universitetet i Mosul, kollegiet för medicin. För nästan alla som gått på elitskolan var det medicinska kollegiet som gällde. Det hade högst status trots att lönerna var låga. När jag senare som utbildad läkare fått läkarmärket på min bil brukade soldaterna vid checkpointerna stoppa mig för att fråga hur mycket jag förtjänade, trots att de visste. De gjorde det bara för att kunna säga: ”Ha, vi förtjänar hälften mera än du.”

Fakulteten var indelad i tre institutioner: för utbildning av läkare, av tandläkare och av farmaceuter. Min årsklass påbörjade studierna år 2002. Men bara efter ett drygt halvår inleddes det av USA ledda kriget mot mitt land och det blev omöjligt att studera.

Vi hade sett det komma. Ändå blev det en chock för mig.

Teaterregissören Vivica Bandler (1917-2004) var en en modig förnyare av teatern. Bandler menade att kultur är det enda som lönar sig. Och enligt henne var ingenting omöjligt.

Vivica Bandlers far Erik von Frenckell var finansman och politiker och under en tid Helsingfors borgmästare, modern, Ester-Margaret Lindberg, var teaterhistoriker. Släkten ägde en gård i Tammela och Bandler utbildade sig till agronom, men intresset för teatern tog över. 1939 grundade hon den svenskspråkiga Studentteatern i Helsingfors.

Under andra världskriget arbetade hon som sanitetslotta. Hon gifte sig 1943 med österrikaren Kurt Bandler, som hade kommit till Finland som frivillig i vinterkriget. Äktenskapet varade i 20 år.

Bandler debuterade som regissör på Svenska Teatern i Helsingfors 1947.

Nyåret 1950 träffas kändisar för att stöpa nyårslyckor och sia om 1951. På plats är bland andra vänsterpolitikern Atos Wirtanen och regissör Vivica von Frenckell-Bandler, som, enligt redaktörerna, inte "enbart sätter upp skökoscener på scenen utan även sånt som vi alla kan ha glädje av".

1955 köpte Vivica Bandler Lilla Teatern i Helsingfors. Där fungerade hon som chef och regissör under åren 1955-1967.

Lilla teatern blev en omtalad avantgardeteater som uppförde pjäser av bland andra Jean-Paul Sartre och Eugène Ionesco. Som regissör på Lilla Teatern hade Bandler också en stor inverkan på Lasse Pöystis och Birgitta Ulfssons konstnärliga utveckling.

1967 ville Vivica Bandler vidare och utomlands. Hon sålde då Lilla teatern åt "paret Pöysti", det vill säga Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson.

Bandler flyttade till Oslo och blev chef för Oslo Nye Teater.

Efter det arbetade hon som chef för Stockholms stadsteater 1969-1980.

Vivica Bandler och Jörn Donner samtalar i januari 1979 om hur Europa kommer att se ut år 2000. Donner och Bandler pendlar tillbaka till 1958 och ser mönster och linjer. I synnerhet diskuterar de kulturdistribution och kulturutbud.

Kultur är det enda som lönar sig. Det gäller att få politikerna att inse det.― Vivca Bandler

Intresset för kultur är viktigt, tycker Vivica Bandler, oberoende om du producerar eller konsumerar.

Jörn Donner undrar då hur det är med "kultur på burk". Han menar att man mer och mer idkar kultur hemma, det vill säga folk tittar på tv. Vivica Bandler tror på den sociala kulturen.

Så mycket om Europa år 2000 får vi dock inte höra. Vivica Bandler hoppas att ägandet har jämnat ut sig då. Och att det finns flera teatrar och mera kultur. Också social.

Mellan 1989 och 1996 var Bandler konstnärlig ledare för Tammerfors sommarteater. Hon förnyade Tammerfors sommarteater, och bidrog till att det blev en av de största teaterhändelserna i Europa.

Som äldre kom Bandler att befrämja finlandssvensk kultur både i Sverige och i det finska Finland.

Tillsammans med Märta Tikkanen skapade Vivica Bandler projektet Svenska dagen Annorlunda, där man ville betona "lustsvenska", i motsats till "tvångssvenska".

Vivica Bandler avled 2004 i Helsingfors, 87 år gammal.

Alla har en relation till stolen, kanske vår mest allmänna och vardagliga möbel. Ändå är stolen inte självklar från början. En lång väg har den vandrat. Och inte har stolen alltid varit en kändis.

Vad är det för konstigt som ligger där?― "Nasse hittar en stol" av Sven Nordqvist

Wienerstol liggande mot röd bakgrund Bild: Yle / Henrik Leppälä möbler,stolar,Thonet

En kort historik

Länge nöjde vi oss med bänkar och pallar. Ofta var inredningen väggfast eller i form av bänkar i rader längs väggen. Som ett enskilt och allmänt använt föremål kom stolen ganska sent in i bilden.

En stor del av befolkningen sitter på en pall ännu på 1600-talet. Småningom kom allmogestolen, som ofta var hård och obekväm. Det är först på 1800-talet som den bekvämare, uppstoppade stolen når flera. Stolen har under sina 200 år speglat klassamhället.

I början hörde den oftast ihop med ett tungt möblemang som var en helhet och det är först på 1900-talet som stolen blir ett mer självständigt föremål. berättar Pia Maria Montonen, konsthistoriker.

- Vi har på 1900-talet gått mot en allt större förenkling, de dyrbaraste stolarna är ofta de som ser enklast ut. I motsats till den gamla klassiska tronstolen, som ofta var stor, tung och pompös och ville signalera makt.

I begynnelsen sätter sig ledaren eller hövdingen på en sten eller stubbe medan de andra sitter på marken. Hövdingen får en högre position. Stolen är ett tecken på värdighet.

Aristoteles på rätt väg

Men redan de gamla grekerna tycker att det är ovärdigt att sitta på marken. De spatserar omkring. Helt i enlighet med dagens ideal.

Rafaels målning av filosoferna Aristoteles och Platon Bild: wikicommons Rafael Aristoteles,filosofi,Platon

Kanske höjden på stolen fortfarande kan spela en viss roll. När vi sitter i studion med formgivaren Stefan Lindfors säger han uppriktigt att ifall han skulle ha suttit på en liten, liten pall och jag i en skön fåtölj, strategiskt 5-10 cm högre upp, skulle det absolut ha märkts i kameran och han skulle definitivt inte ha tyckt om det.

När han var 21 år och studerade till inredningsarkitekt bodde han i en etta, extremt inredd utan en enda stol, soffa eller ens en säng. Allt var en enda stor madrass. När han bjöd sin morfar på födelsedag insåg de båda att det inte var alldeles ergonomiskt lätt och att de faktiskt gärna hade haft något att sitta på.

Idag vet han att många förhåller sig kritiskt till att sitta för mycket men han vill helst själv ha en stol som är minst 45 cm, så att man snabbt och lätt kommer upp, lättare än han och hans morfar på födelsedagen.

Hemma hos designintresserade Jonas Forth var det precis tvärtom, en massa stolar. Han säger att det är svårt att sätta fingret på vad det är som är så fascinerande med stolen och berättar att han aldrig lockats av konstglas men alltid av stolen!

- Jag har alltid samlat på mig olika stolar och pallar under åren, det nådde sin kulmen med över 40 stycken i en 80 kvadrats trea där jag bodde som ungkarl. Då jag senare flyttade ihop men min fru så beslöt vi att behålla de allra käraste.

- Stolen är ju en av de svåraste föremålen att formge då den har en estetisk men främst en funktionell uppgift. Den måste passa de flesta kroppstyper, stå ut med en hel del stryk och samtidigt tåla att stå framme där alla ser den.

"Vino" av Yrjö Kukkapuro Yrjö Kukkapuros stol "Vino" Bild: Jonas Forth design,stolar,Vino,Yrjö Kukkapuro

- En av mina favoritstolar är Yrjö Kukkapuros “Vino”. Stolen har ett snett säte, ett halvt ryggstöd och ett armstöd som man inte kan stödja sig på. Den är ett perfekt exempel på 1980-talets formgivning då man tog ut svängarna ordentligt och struntade i funktionalismens teser om att form ska följa funktionen.

skyltfönster med gamla stolar i Bryssel Bild: Lotta Wigelius-Wulff antikvitetsaffärer,skyltfönster,stolar

Stolen har genomlevt en lång kamp mellan makt och bekvämlighet, skönhet och funktion. Och eftersom stolen idag är den vanligaste möbeln i en modern interiör har nog bekvämligheten vunnit den kampen. Men blev det lite för bekvämt?

I alla tider har vuxna tjatat på att barn skall sitta still. Nu måste vi göra tvärtom.― Kalle Zackari Wahlström "Gympaläraren", SVT

Opp och hoppa!

Det har kommit in ett nytt orosmoment. Finländaren tillbringar nästan 80% av sin vakna tid i sittande ställning. Kriget mot stolen och alltför mycket sittande har inletts. Vi sitter för att äta, arbeta, umgås, tänka, läsa, och nu frågar man sig om vi håller på sitta ihjäl oss?

Anne-Maj Westerlund, som är företagsfysioterapeut, ger rådet att föra sittdagbok och hålla koll på att du inte sitter mer än 7 timmar per dygn.

Grafik ur Francisco Goyas serie Los Caprichos Bild: public domain via Wikipedia Commons Francisco de Goya,grafik (bildkonst),Los Caprichos

Mera om stolens och sittandets fascinerande historia i Rivet ur arkivet fredagen den 10.2 kl. 18.30 med repris mådagen den 13.3 kl. 22.00 i Yle Fem och på Arenan

Vilka härliga klipp!― Jonas Forth

Alla har en relation till stolen, vår vanligaste vardagsmöbel. Vilken stol har du en speciell relation till? Kanske en favoritstol eller annars viktig? Dela med dig av din stol - skicka en bild och berätta din stol-story.

Sitta upp eller sitta ner, sitta rak i ryggen eller bara "löhö"

Som 12-åring önskade jag mig Eero Aarnios berömda Bollstol, "Åskbollen", som den hette. Tänkte att den skulle vara härlig att krypa ihop i, med en god bok.

Eero Arnios "Åskboll", Designmuseet i Helsingfors Eero Aarnios Åskbollsstol i Designmuseet i Helsingfors Bild: Lotta Wigelius-Wulff 1963,Designmuseet (Helsingfors),Eero Aarnio,stolar,åskbollsstolen

Jag fick den aldrig, utan fick nöja mig med en korgstol, inget fel på korgstolen men bollen skulle ha varit ett strå vassare. Fascinerande är att Åskbollen fortfarande är inne, har nästan fått en slags renässans. Redan 1967 var den det mest fotograferade föremålet på den legendarska möbelmässan i Köln. En klassiker, kan man gott säga.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är med stolar som fascinerar mig, berättar Jonas Forth, som håller på med digital utveckling och design. Jag har helt enkelt samlat på mig olika stolar och pallar under åren.

"Vino" av Yrjö Kukkapuro Yrjö Kukkapuros stol "Vino" Bild: Jonas Forth design,stolar,Vino,Yrjö Kukkapuro

- En av mina favoritstolar är skapad av Yrjö Kukkapuro och kallas Vino. Den är motsatsen till Kukkapuros övriga produktion, som präglas av ergonomi och stramhet. Stolen har ett snett säte, ett halvt ryggstöd och ett armstöd som man inte kan stöda sig på. Den är ett perfekt exempel på 1980-talets formgivning då man tog ut svängarna ordentligt och struntade i funktionalismens teser om att form ska följa funktionen.

gungstol av Charles och Ray Earnes Gungstol av Charles och Ray Earnes 1950-tal Bild: Jonas Forth charles och ray earnes,design,stolar

- En annan favorit är Charles och Ray Eames gungstol i glasfiber från 1950 som för många kommit att symbolisera modernismen och det nya vardagsrummet. Det sägs att alla nyblivna mammor vid Herman Miller-fabriken i Michigan fick en gungstol som gåva då den skulle vara perfekt för amningsstunderna.

Eero Aarnios åskbollsstol på Designmuseet i Helsingfors Bild: Lotta Wigelius-Wulff 1963,Designmuseet (Helsingfors),Eero Aarnio,åskbollsstolen

Skicka din stol story! Vi väntar på ditt livs stol! Du kan skicka den på Instagram #minstolstory
eller på Facebook Yle kultur

Mörjens är ett kollage av de bästa bitarna ur humorserien "Morjens", samt bonussketcher från det nya århundradet. I Morjens älskade man att skämta med finlandssvensk tv och politisk korrekthet.

Gänget bakom Morjens bestod av av Stan Saanila, Mikael Crawford, Saliven Gustafsson, Wille Wilenius, Paul Olin och Micke Rundman. Gruppen skapade sketcherna tillsammans. Man älskade att skämta med finlandssvensk tv och politisk korrekthet. Så valde man de bästa bitarna från Morjens 1992 och gjorde vissa nya sketcher.

I vissa sketcher förekom också Nina Hukkinen och Hellen Willberg.

I det första avsnittet får vi bland annat följa Farbro Tomte som upplyser barn i lekparken och hur en ilsken butikskund kräver att få service på svenska.

Vi får i det andra avsnittet se en politisk debatt, en ung man i köket och en snäll hockeyspelare.

När den grävande journalisten (Stan Saanila) i Samhällsögat ringer på dörren gräver han fram både porrtidningar och ölflaskor. Att det kanske inte var rätt dörr talar man inte om.

I Valdebattssketchen utfrågas sfps ordförande Ole Enormbak (Mikael Crawford) av de ettriga spjutjärnsjournalisterna (Paul Olin och Stan Saanila). Ole Enormbak hinner inte säga mycket. Inte ens klockan får den stackars sfp-politikern säga något om.

I det tredje avsnittet bl.a. polisernas roliga dag, en dum domare och en domedagsprofet.

Konduktörens dåliga dag, Columbia och barn i en sandlåda bekantar vi oss med i det fjärde avsnittet.

Och i den femte delen av Mörjens - Best of Morjens får vi se bland annat en filosoferande bokhandlare och en sjungande apa.